Vår lilla älskling är nu 3,5 månad gammal. Det är sanslöst vad fort tiden går! Vid det här laget hade man ju hoppats på en klar förbättring gällande hennes mage men "..som en ny bebis" fortsätter att utebli. Vi väntar fortfarande på helomvändningen som ska öppna en helt ny värld för oss! Kanske dröjer det nån månad till, kanske dröjer det längre, kanske kommer det snart?! Det hade varit så mycket lättare att härda ut om man fått ett mål, ett datum att se framemot. Se ljuset i tunneln liksom. Varje dag som nästan är skrikfri väcks förhoppningarna att "nu händer det!!" men sen blir kvällen, natten eller dagen efter katastrof med timmar av skrik igen.
Det har blivit bättre. Det har det. Men det är ju fortfarande så långt ifrån bra och mitt hjärta går i bitar över att hon ska behöva ha ont i magen och vara så ledsen. Det tog över en vecka efter provokationen att få henne äta någorlunda igen. Det skarpa skiftet av ersättning kraschade hennes lilla, ömtåliga mage totalt. Vi har fortfarande svårt att få henne äta mellan varven, är hon för gasig eller behöver bajsa så vägrar hon äta fast hon är hungrig. Känns verkligen hopplöst att vi måste hjälpa henne med pysventilen när hon ska bajsa, vilket man dessutom inte ska göra alltför många gånger om dagen pga att det kan rubba den naturliga tarmrytmen. Vilken naturlig tarmrytm?! Hennes tarmar töms ju bara när vi gör det åt henne och det är inte ofta nog med tanke på hur mycket hon skriker. Får jag höra en endaste gång till från BVC eller nån annan att "det är normalt att bebisar skriker/gråter när de ska bajsa" så kommer jag skrika rakt ut! Det är INTE normalt när en bebis panikskriker i timmar för att den inte klarar av att bajsa och därför får galet ont i magen. Hon skriker så hon blir blå, så hon knappt andas! För att undvika det har vi numera något av en rutin på när hon ska få "bajsa". Tre gånger, utspritt under dagen för att underlätta lite och få henne att äta. Helt hemskt att en så basal sak kan bli ett så stort problem.
Men förutom det där vanliga (ja, man blir konstigt nog van vid att ha det såhär) så är hon en väldigt glad och social liten tjej som precis upptäckt sina händer! Hon jollrar, skrattar och bjuder på igenkännande leenden. Mys!! Man blir alldeles varm i hela kroppen!!
