Upp och ner och upp igen

Det går som en berg-o-dalbana hela tiden. Semper Lemolac gav oss en helt ny bebis... i lite mer än ett dygn... Sen var vi tillbaka till magknip och skrik igen. Inte alls i den utsträckning som tidigare och det verkar bero på att hon får svårt att bajsa av ersättningen, hon är inte tillräckligt lös i magen för att få ut det helt enkelt. Pysventil visade sig vara ännu ett bra köp men det känns trist att vi måste hjälpa henne. Hon får numera en cocktailblandning av bröstmjölk/ersättning/rapsolja/laktulos med minifom som förrätt. Det nya vi ska testa är att ge både rapsolja och laktulos med varje matning. Har märkt att laktulosen får hennes mage ännu mer i uppror och gaserna verkar aldrig vilja ta slut. Istället för att hon ska få 2 ml morgon och kväll kommer vi sprida ut det till ½ ml i varje måltid. Förhoppningsvis blir det lite mildare mot hennes mage! Har provat att endast ge bröstmjölk också eftersom jag lyckats få upp produktionen lite mer igen samt bunkrat upp ett litet lager i kylskåpet men det slutar med magknip och gallskrik. Känns hemskt att min bröstmjölk kan likställas vid att ge henne rent gift. Verkar som att hon reagerar på mjölkprotein när det kommer via min bröstmjölk, trots att jag endast testade att ta lite vanligt smör på mackan för att se reaktionen. Men det verkar vara mer jag äter som hon reagerar mot, min mjölk har inte fungerat bra trots att jag kört helt mjölkfri kost. Det är som att hennes mage helt enkelt är för känslig för allting. Hade jag sett att det fungerat problemfritt med lemolacen så hade hon enbart fått den men hon blir ju väldigt ledsen och upprörd när hon inte kan bajsa.

What to do liksom.. Stackars bebis! Stackars oss också kanske jag får säga, vi har ju verkligen försökt med allt för att få henne må så bra som möjligt och hålla henne nöjd och glad men allt förgäves. Fick beröm på BVC idag för att vi kämpar (och orkar kämpa) så enormt. Ska ta till mig av det, för kämpa det gör vi. Hela tiden. Dygnet runt. Men som sagt, vad gör man inte för sin lilla sötskrutt?! Jag hoppas att allt bara vänder snart! Har i alla fall en lite lugnare bebis mot förut, får stunder under dagarna nu då vi kan ligga och kika på varann och bara le. Det där leendet man får kan smälta isberg! Passar på att verkligen njuta av de fina stunderna vi får ihop och lägger dem på minnet när katastrofen är ett faktum igen.

Mammas lilla räka, sötaste bebisen i universum!!!

Håller tummarna!

Påsken var ett rent helvete; Min mjölk sinade så jag i princip inte fick ut nånting när jag pumpade, har kämpat järnet för att få upp produktionen igen. Vi fick Nutramigen vid förra besöket på BVC istället för Althéra som inte har hjälpt vårt lilla hjärta något. Jag har fört strikt matdagbok och undvikit all mat som ens kan tänkas vara allergi-ovänlig (samt givetvis mjölkprotein). Trots det fick Svea ändå ett ordentligt allergiutbrott med eksem i hela ansiktet + helt igensvullet öga. Nutramigen visade sig även vara det värsta vi hittills testat, hon fick såna magkramper av det att hon panikskrek tills hon nästan tappade luften. Samma sak vid varje matning och hon fick plötsligt svårt att bajsa trots att hon inte blivit förstoppad. Man känner sig verkligen liten och maktlös när ens lilla bebis mår sådär dåligt och inget man gör kan trösta. Slutade med Nutramigen när det tillslut hade eskalerat till en väldigt ohållbar situation, började med Althéra igen istället.

Hade tid på BVC igår och S fick lov att följa med, jag kände att jag inte orkade ta kampen mot dem ensam. Speciellt inte när man är så nerkörd i botten att man knappt kan tänka på det man vill ta upp utan att börja storgråta. Gråt har det blivit mycket av kan jag säga. Den här gången lyckades jag hålla tillbaka tårarna och få fram det jag ville säga men det enda man får höra är bara: "Det är helt normalt", "Det blir bättre med tiden". Ingen direkt hjälp kan man väl säga och det släcker ju absolut inga frågetecken. Äntligen blev jag hörd gällande mjölkproteinet i alla fall, hon har ju fått mjölkfritt över två veckor utan någon som helst förbättring och ändå fått eksemutbrott i ansiktet. Så nu tyckte sköterskan också att det inte kan bero på att hon är känslig mot mjölkprotein. Jag ska inte ropa hej än men vad var det jag sa från början?!

Började med Sempers Lemolac igårkväll som tillägg till bröstmjölken. Ingen reaktion än så länge. Håller tummarna att jag hade rätt från början! Håller ännu mer tummarna att lilla sötskrutten ska må bättre (det är det viktigaste av allt, skulle kunna gå över lik för att få henne må bra och slippa magknipen).

Ska väl ge mig själv en liten klapp på axeln i alla fall, allt kämpande med bröstpumpning hela påsken (extremt smärtsamt vill jag lova) resulterade i att jag fått upp mjölkproduktionen igen. Inte riktigt lika mycket som tidigare men det närmar sig!

Såhär såg stackars lilla älsklingen ut under påsken. Det knäcker mig verkligen att hon ska behöva lida så!

Bebisbubblan

Just nu existerar inte omvärlden. Datum, dagar, veckor, väder, tid - har inte pejl på nåt av det. Det känns misströstande mellan varven att vår bebislycka ska överskuggas av allergiska utbrott, magproblem och ledsen bebis. Alla i föräldragruppen skriver om sitt bebismys medan vi lever i skuggan av det med en skrikande dotter som mest verkar lida. Hennes gråt är hjärtskärande och det knäcker mig totalt att jag inte kan göra nånting för att underlätta för henne. Den här perioden som man ska mysa och gosa med sin lilla bebis, lära känna varann och bara umgås, men det blir inte så för vår stackars sötskrutt gråter i princip hejdlöst så länge hon är vaken. Det är inte många minuter per dygn vi kan umgås i lugn och ro. Känns hemskt att säga det men på sätt och vis hade jag nästan önskat att det var så för någon mer i föräldragruppen. Det hade varit guld värt att kunna få prata om det hela med någon som lever i samma misär, kunna utbyta erfarenheter och tips. Men jag ska väl snabbt säga att jag verkligen inte önskar det här för någon faktiskt. Sömnlösa nätter, gråt-attacker (egna), hjärtklappning och håglöshet. Så ser många av dagarna ut här och det skulle jag verkligen inte önska någon.

Det här är ju sånt man inte pratar om... sånt man inte "får" prata om? Vi älskar ju inte vår dotter mindre även fast vår vardag inte är sådär rosenskimrande men det verkar ändå vara lite tabu att säga rent ut att det är ett mindre helvete vi går igenom just nu. Jag kan inte minnas att jag hört någon i min närhet berätta om liknande upplevelser under den första tiden med bebisen. Nu idag kan man sen få höra att många känner igen sig i desperationen man känner för de hade det precis likadant men den biten har ingen tagit upp eller ens snuddat vid medan de befann sig mitt uppe i det. Det är lite som att man skulle säga att man inte vill vara förälder, att man ångrar att man skaffade barn eller att man är rädd att folk ska tycka man är klen och otillräcklig. Jag ångrar inte vår lilla prinsessa en sekund! Inte ens när hon skrikit timtals en hel natt ångrar jag henne. Hon är mitt allt men jag tycker ändå att var och varannan dag är en kamp.

BVC är övertygade om att det är mjölkallergi. Jag är rätt övertygad om att det inte är det. Längre än så har vi inte kommit och som förstföderska är inte mina åsikter och tankar värda vatten har jag märkt. Det är ju mitt första barn så jag vet väl ingenting? Verkar vara så de resonerar. När barnläkaren sa till mig att min dotter gråter för att hon blev lite kall utan kläder när hon vägdes och inte alls för att hon har ont i magen så hade jag lust att bara skrika rätt ut! Jag känner väl mitt barn bäst? Eller? Som sagt, jag har ju inte barn sen tidigare så jag är ju bara en nybörjare som inte har en aning om vad jag säger.... Suck!
Så när jag då även talar om att jag inte ätit nånting med mjölkprotein i över en vecka och lilla skrutten ändå får eksem i hela ansiktet, lyssnar de fortfarande inte.

Känner bara total hopplöshet just nu!

Livet med en liten

Allt blir väldigt annorlunda med en liten, inte för att jag hade föreställt mig nåt annat men även de mest enkla sakerna som att få gå på toa när man är kissnödig är plötsligt ett stort projekt. Vår lilla Svea har problem med magen och vill absolut inte ligga i sin säng när det gör ont. Hon har temperament så det räcker och blir över, så fort nånting inte är helt perfekt skriker hon som en stucken gris. Jag trodde inte att jag begåvats med tålamod men det visade sig inte stämma (eller så växer tålamodet fram så fort bebisen poppat ut??), jag har plötsligt tålamod i överflöd. Kanske är tur också att jag aldrig blivit på dåligt humör när blodsockret är lågt, man vet aldrig när man kommer att få äta. Ser dock framemot den dagen då magproblemen börjat ge med sig så Svea slipper vara så ledsen och vi får det lite lugnare.

Den här veckan är första veckan jag "flyger solo", S började jobba igen igår efter att ha tagit ut sina 10 pappadagar. Det känns inte nervöst på nåt sätt ändå, har ju varit hemma i flera veckor redan och även om inga rutiner sitter till hundra än så har vi ju ändå ett upplägg på hur det hela ska fungera. Trots skrik, gråt och sömnlöshet älskar vi vår lilla räka mer än allt annat på denna jord! Tänka sig att vi lyckats skapa nåt så fint tillsammans.