Föräldraskap

Vissa dagar är det bara inte enkelt (visserligen har vi nog aldrig haft det riktigt enkelt so far). Svea sov inte så bra i natt men det hör inte helt till ovanligheterna, dock hör det till ovanligheterna att hon inte ätit mellan kl. 5-6 på morgonen. I morse vaknade vi mycket senare och första matningen blev 8.30, eller ja, skulle ha blivit då. Svea knorrade och skrek, ville absolut inte ha mat. Fick efter många om och men i henne 30 ml. Det har varit trixigt att få henne att äta på sistone men inte såhär illa som i morse. Till saken hör att vår lilla räka inte äter mer om hon äter mer sällan, vare sig det går 2 timmar eller 5 timmar mellan matningarna så äter hon ändå samma (lilla) mängd. Vi vinner ingenting på att försöka vänta ut henne att hon ska bli hungrigare utan det slutar bara med att hon äter mindre. Idag har vi försökt konstens alla knep men hon fullkomligen vägrar att äta och bara skriker. Nuförtiden vet hon ju vad som är på gång när hon ser flaskan så vill hon inte äta blir det hysteriskt gallskrik så fort man närmar sig med den. Klockan är nu 16.30 och vi har 2-3 matningar kvar detta dygn. Hittills har hon endast ätit 170 ml. Jag blir gråhårig på det här!

Det gör inte saken bättre att jag har nån konstig blandning av sömnbrist/pms/hormon-attack/allmän nedstämdhet. Det spelar ingen roll att man vet om att man är stark, vissa dagar är bara skit rent ut sagt och det är svårt att hålla ihop. Idag har jag känslorna helt utanpå skinnet, spenderade halva morgonen med att bara gå och kämpa tårarna tillbaka. Fick en skratt-attack för nånting helt löjligt som sen också övergick i gråt utan att jag ens kunde kontrollera det. Kan inte alls hålla känslorna i styr och vill bara gå och låsa in mig i ett mörkt rum.

Man får känna så ibland, man kan inte alltid vara på topp eller låtsas vara på topp. Föräldraskap kan vara riktig pest och jobbigt, det är inte bara en dans på rosa moln med bebisar som skiter regnbågar. Man måste få erkänna det också utan att bli stämplad för att vara en svag individ. Eller ännu värre. Att man inte skulle älska sitt barn över allt annat. För det gör jag, även de stunder man har lust att slita sitt hår för att ingenting man gör hjälper mot skriken och missnöjet hos sin älskade lilla bebis. Tankar om att lägga bebisen i en korg och ställa utanför nåns dörr kan poppa upp i de svagaste av ögonblicken men man skulle aldrig kunna göra något dylikt. De flesta känner nog så åtminstone nån gång under resans gång, att de antingen vill lämna bort barnet eller fly från alltihop. Inget konstigt med det, det är ju bara underliga tankar som dyker upp i ren frustration.

Idag är ingen bra dag. Bara att bita ihop och komma igen imorgon!!

Ibland går det fort

Den 23:e skrev jag att vi övade på rullningar och redan den 25:e (på hennes 5 månaders dag, okorrigerad ålder) lyckades hon rulla runt alldeles själv. Mäkta stolt liten babyskrutt kan jag säga! Hela ansiktet sken som en sol över hennes egna bedrift och hon var inte sen med att börja trycka med benen i ett försök till att åla. Utvecklingen kan gå så fort ibland! Från en dag till en annan kan det skilja sig som natt och dag verkligen. Hon har inte fått grepp på ålandet än och blir pga det extremt frustrerad och arg. Haha.

Imorse lämnade jag en sovande liten bebis i spjälsängen för att gå upp på toa, när jag kom tillbaka låg där en vaken bebis som rullat runt till mage och var såååååå stolt! Haha! Hon har de senaste två veckorna fått flytta till sin egen spjälsäng men fortfarande legat i babynest och med en av sidorna borttagen så jag kan ha sängen ihopskjuten med vår. I två veckor har nu jag och min älskade S fått sova bredvid varann igen!! Efter 4,5 månad isär kändes det nästan konstigt att få vakna upp bredvid sin käresta. Efter Sveas lilla bravad imorse måste vi nog tänka om lite, jag tror inte kanterna på babynestet är tillräckliga för att hålla henne tillbaka längre så vi får nog sätta dit spjälsidan igen innan hon kör en rullning över till skarven mellan våra sängar.

På tal om utveckling så har hon även börjat prata massor igen. Det var mycket jollrande ett tag men de senaste tre veckorna har det mest varit nån form av långtoniga skrik, inte alls det där söta gah, mao, hao osv. Nu har hon börjat med mer b- och d-ljud, dadadadad bland annat.

UV-tältet blev en hit! Det var mycket större än jag trodde dessutom så det kommer vi kunna använda i många år. Svea tyckte det var mer än godkänt och firade sin bara rumpa med att ligga på rygg och hålla i båda sina fötter så rumpan verkligen var i vädret. Hahahaha. Det är en favoritsysselsättning numera att hålla i sina fötter och ena foten fick till och med hamna i munnen igår. Hon såg klart nöjd ut!

I fredags körde vi en grillkväll med föräldragruppen på initiativ från ett av paren. Otroligt mysigt!! Det är så kul att vi hittar på lite träffar sådär och bara umgås och pratar allt från bebis till guldfärgade kaffekoppar. Vi verkar alla vara så olika som personer men den gemensamma nämnaren som förstagångsföräldrar till bebisar i ungefär samma ålder binder ändå ihop oss på nåt sätt. Superhärlig kväll verkligen och Svea skötte sig utmärkt (alltid lite nervigt eftersom man inte vet vilket humör hon är på). Vi hade visserligen en ordentlig meltdown precis innan vi åkte och blev en halvtimme sena pga Sveas hysteriska skrik som inte ville ge med sig. Värme och övertrött bebis är ingen bra kombo, speciellt inte när bebisen även har ett fruktansvärt humör!

Babyskrutt

Lite bilder på vår prinsessa!

Värmebölja

Det är trevligt med besök men lika mycket som det är trevligt är det skönt när de åkt hem igen. De verkade väldigt nöjda över vistelsen och även om Svea ofta var lätt omöjlig att ha och göra med fick ändå farmor massor med bebismys.

Trevligt att ha dem på besök men även skönt nu när de åkt hem och man får återgå till den normala vardagen. Det tar alltid lite på krafterna att ha besök, speciellt sådär många dagar. Förhoppningsvis träffar vi dem igen till julen för jag vågar inte tro att vi kommer iväg till Frankrike i slutet på september, Svea har fortfarande för mycket problem. De närmaste dagarna har hon varit smått omöjlig att få lugn och nöjd, gissar att det är värmen och trötthet som gör henne extra känslig. Tillbaka på ruta ett gällande skrikandet nästan, trodde väl att de värsta skrikperioderna skulle vara över vid det här laget men nu skriker hon jättemycket hela dagarna igen. Alltid arg, alltid upprörd. Nästan så jag börjar bli avskräckt att skaffa ett syskon till henne, nu har vi haft det såhär i 5 månader och det är klart att det tär på en när man aldrig bara kan få luta sig tillbaka och blicka på en glad och nöjd bebis. Hopplösheten i att inte veta varför hon är så upprörd, för många gånger finns det ingen uppenbar anledning. Mest synd tycker jag ju givetvis om lilla sötskrutten, ska hon inte få lite lugn i sinnet snart? Hon är ju egentligen världens gladaste bebis om man bortser från allt som lyckas bekymra henne. Hon skrattar och ler åt allt och alla de stunderna då hon inte är hungrig/gasig/trött/uttråkad/allmänt upprörd.

Jobbigt att värmen tar så hårt på lilla älsklingen också samtidigt som man själv njuter så mycket av den! Har beställt ett UV-tält till henne så hon kan få ligga ute och vara med lite mer, har haft henne i babysittern med UV-parasoll tidigare men det blir alldeles för varmt nu. Tänkte att hon kan få ligga i nya tältet utan blöja och lufta rumpan lite!

För övrigt tränar vi på rullningar hemma. Hon vill ju så gärna runt men det är alltid en arm som sätter stopp så jag har hjälpt henne lite på traven så hon ser att det är genomförbart. För tålamod har inte den lilla damen. Inte ett dugg. Efter att jag har visat ett par gånger lyckas hon själv men det glöms snabbt bort igen till nästa dag så vi är inte riktigt i mål än. :)

Besök

I måndags kom S mamma och styvpappa från Frankrike för att hälsa på i två veckor. Inte så lätt alltid när man inte fattar språket men vi kommer en bit på väg genom gestikulerande och kroppsspråk. Jag förstår väl en del ord också och kan ibland även säga nåt ord men längre än så kommer vi inte i vår kommunikation tyvärr. Känns lite trist, jag måste banne mig lära mig franska (som om jag inte sagt det typ hundra gånger redan..). Därav vikten i att Svea ska lära sig franska från start, hon ska kunna prata med farmor, farfar och sina kusiner i Frankrike. På tal om farmor, det finns knappt ord för hur glad hon är över att få träffa lilla Svea. Det är lite extra speciellt också eftersom hon är den enda lilla flickan i franska släkten, S har en bror och hans bror har fått två små söner. Alla S kusiner har fått små pojkar. Gissa hur efterlängtat att det kom en liten tösabit! Nästan läskigt hur särbehandlad och bortskämd hon kommer att bli (det var en hel hög med presenter som åkte med från Frankrike trots att hon redan fått en massa skickat därifrån). Tur hon är för liten för att förstå bortskämd. Farmor vill vara nära Svea precis hela tiden, bortskämd på uppmärksamhet är helt okej!! Känns lite konstigt att dela med sig av sin bebis, hahahaha, men det är ganska skönt med avlastning så man hinner göra lite annat också. Har ju press på mig att laga en massa mat och baka en massa bröd! Ja, alltså. Jag har satt den pressen på mig. För man har ju inte tillräckligt att stå i redan med en liten skrikloppa. ;)

Känner mig mäkta stolt över mig själv faktiskt! Jag lyckades starta en surdeg från scratch och trots en väldigt skakig start (den luktade ruttet ägg ett tag så jag trodde den var doomed) fick jag tillslut bukt med den och lyckades tom få den i så bra skick att man kan tro den går på steroider eller nåt. Det har bakats massor med goda surdegsbröd nu för att impa på de brödälskande fransoserna. Hahahaha. Eftersom jag inte kan charma dem med språket får jag ju göra det med mina kökskunskaper istället! ;)

Lilla Svea sköter sig ganska hyggligt mellan varven, vi har fortfarande katastrofdagar och vissa katastroftider men det känns mer under kontroll på något sätt. Hon är en upprörd liten bebis och det gäller att se till att anpassa sig efter omständigheterna. Om hon sovit för lite, inte ätit tillräckligt, är gasig eller behöver bajsa så får man vara beredd på galna skrik och det är bara att överösa henne med lugn och kärlek trots att det inte märkbart hjälper (nånstans inom sig borde hon ju veta att vi gör allt för att hjälpa henne, även om hon inte lugnar sig för stunden).

Får se om vi vågar oss på en utflykt à la Kolmården, tror S föräldrar skulle uppskatta det massor och det känns lite lagom nära trots att det är ca 15 mil att åka. Vi får ladda med bärsele, vagn, alla populära leksaker och en galet stor portion tålamod så borde det gå vägen. :)

Duktighetshets

Man har ju läst om det miljoner gånger under både graviditeten och precis när lilla räkan bestämde sig för att kika ut. Jag pratar om duktighetshetsen som råder och som man får svårt att undvika. Jag förstår inte hur man orkar tävla eller avundsjukt jämföra sig och sitt barn mot andra?! Har man inte tillräckligt att stå i ändå med en liten?? Jag skulle aldrig falla mig in i att sätta igång nån tävling för att se vilken bebis som gör saker först, bäst eller snabbast. Det är väl bättre att vara glad för andra bebisars och föräldrars framsteg, glädjas med dem och sen glädjas över sin egen lilla ögonsten när hon/han gör något alldeles fantastiskt (och allt är väl fantastiskt vad dem gör, eller hur!). Alla bebisar/barn är olika, har olika förutsättningar och når olika stadier vid olika tidpunkter, det finns väl ingen vinning i att börja hetsa över det?! Man kan vara stolt över sin älsklings framsteg utan att behöva göra det till en tävling. Jag har personligen inte råkat ut för detta än med någon i min närhet men jag hör om det hela tiden och tycker det bara är så tragiskt. Kan det inte bara få vara fantastiskt när en annan bebis börjar tex rulla runt? För lika fantastiskt kommer det ju vara när ens egen älskling sen gör det. Bättre att lägga sin fulla fokus på vad bebisen kan just nu och njuta av det!

En sak jag dock har råkat ut för är duktighetshetsen gällande förlossningen. En snabb förlossning utan smärtstillande betyder tydligen att man är liiiite duktigare än "de andra". Seriöst?! Jag har fått kommentarer som tydligt visar på att det är så det konstateras och folk har frågat om det inte känns lite extra bra att ha genomgått en sådan förlossning, att jag borde känna mig lite extra duktig för att jag fött naturligt. Vet inte ens hur jag ska bemöta såna kommentarer. Varför skulle jag vara bättre än en person som velat ha epidural för att stå ut med timmar av värkar?! Hade jag fått så hade jag tagit epidural utan att blinka, varför ska man behöva ha olidligt ont om man inte måste? Är det inte bättre att få lite ro i själen och kunna fokusera på förlossningsarbetet som ändå är ordentligt påfrestande? Min förlossning tog 3 timmar och 50 minuter, jag fick lite lustgas kort innan det var dags för att börja krysta och lite lokalbedövande där de klippte upp mig pga att förlossningen gick aningens för fort för att kroppen skulle hänga med. Förutom det brast jag också och det hade jag ingen bedövning emot, rekommenderas inte och jag känner mig fan heller bättre än nån annan för att jag lyckades ta mig igenom det. Klart jag är glad att förlossningen gick fort, hade inte velat ligga med de där nästan övermäktiga smärtorna i 12-48 timmar. Men jag ser nog knappast mig själv som en lite bättre kämpe för att min förlossning blev som den blev. Hur orkar man bry sig om sånt och varför ska det betyda nåt??? Alla som fött barn är väl helt fantastiska, oavsett om det blev med smärtstillande, naturligt eller kejsarsnitt! Är inte alla vi mammor riktiga kämpar som bär på vår lilla i magen i månader och sedan klarar av en helt onaturlig smärta när de ska komma ut till världen!

Sommar!

Äntligen är det sommar på riktigt! Lite jobbigt för lilla babyskrutt när det är så varmt men jag tycker hon tar det med ro ändå. Det har varit lite mindre skrik men går upp och ner med matningarna, ibland har vi väldigt svårt att få henne att äta pga att hon tycker att magen är jobbig. Dock är smakisarna av olika puréer riktigt populärt! Hon älskar att bli matad med sked, det är ju nytt och spännande samtidigt som man får beröm av mamma och pappa när man äter. Det är så kul att se förändringen från liten bebis till en egen individ som är mer med i det som händer runtomkring.

I början på nästa vecka kommer besök från Frankrike. Lilla Sveas farmor och plastfarfar ska vara hos oss i två veckor och jag börjar känna mig smått stressad över att få lite mer ordning här hemma. Det mer än märks att man har en liten, allt man vill hinna med hinns inte med och städningen hamnar på efterkälken hela tiden. Sen måste jag ju planera en meny med både lunch och middag som ska lagas! Vi som knappt vet vad konceptet lunch betyder här hemma. Vill ju även imponera med tokgod mat!

Vi ska även under dessa veckor göra ett nytt försök till att sova tillsammans!! Gissa om jag saknat min älskling, det var över 4 månader sen vi sov tillsammans i samma säng. Jag och Svea har ju haft sängen själva medan stackars S legat på en madrass på golvet i vardagsrummet de senaste veckorna och innan dess turades vi om att sova i soffan med Svea i babynestet. Eftersom det var flera veckor sen hon skrek en massa under nätterna vågar vi nog oss på att försöka samsova igen. Lycka!! Det är svårslaget att hitta nåt bättre än att få somna i armarna på sin bättre hälft!

Lite foton

Det var perfekt ljus igår för att fotografera ute, mulet men ändå ljust, kan inte bli mycket bättre än så! Drog ut lilla babyskrutt i babysittern och lät henne posera loss. Jag vet att alla föräldrar säger samma sak, men vår lilla räka måste ju vara världens sötaste!!

Tiden går

Det var längesen jag bloggade! Insåg det egentligen för ett par veckor sen men vi har haft en period här hemma då inget annat än mamma duger. Jag har fått suttit vid Sveas sida för att aktivera henne varje vaken sekund och hon körde endast powernaps på 5-10 min under dagarna. Man prioriterar inte bloggandet då helt enkelt, föredrar att kunna få gå på toaletten, ta en dusch eller äta under de där micropauserna. :)

Men nu verkar det bli annat! Jag har lärt mig att det inte är nån idé att hoppas på ändringar i rutinerna förrän de fortsatt på samma vis i minst nån vecka. Lilla fröken har en tendens att vända upp och ner på allting precis när man trott sig veta hur saker och ting fungerar. Nu kan jag i alla fall med säkerhet säga att vi har fått en ny nattrutin! Pappa S kör sista matningen vid 00-tiden och lägger sedan en sovande Svea i babynestet hos mig i sängen. Sen sover lilla babyskrutt till 5-6 tiden, får mat och sover vidare till 9-10. Ny matning och sen är det dags att gå upp! Helt fantastiskt!!!! Det som jag nu väntar på att se om det blivit ny rutin är att hon börjat kunna leka lite själv och det börjar bli lite av ett mönster i hur dagarna ser ut; äta, leka, ta en tupplur, äta, leka, ta en tupplur, osv. Hon sover längre än 5-10 minuter så jag hinner få lite annat gjort mellan varven åtminstone.

Så underbart att se hur mycket som hon lär sig hela tiden! Nu greppar hon saker själv och precis ALLT ska in i munnen! Haha! Eftersom hon fyllt 4 månader har vi även börjat smått med smaksensationer, även om jag är lite skraj att krascha hennes ömtåliga lilla mage. Hon har fått lite morotspuré och lite päronpuré so far och bara nån tesked per dag av antingen eller. Har läst och hört att man ska börja med smaksensationerna när bebisen börjar visa intresse för det. Det känns lite smått skrattretande i vårat fall, hur ska hon kunna visa intresse när vi alltid passar på att äta när hon sover?! Hon vet ju inte ens att vi äter.. Men eftersom allt åker in i munnen tänkte jag att det var dags ändå och det har visat sig vara väldigt populärt att få smaka på nya saker och bli matad med sked. :) Vi väntar fortfarande på vändningen med hennes känsliga mage och magproblem. Visst, det skriks mindre men hon är fortfarande inte bra. Får hålla ut lite till helt enkelt!

Ska försöka se till att ta mig tid och blogga lite mer, igårkväll kunde jag inte sova pga alla tankar och allmänna funderingar jag behöver få ur mig.