Föräldraskap

Vissa dagar är det bara inte enkelt (visserligen har vi nog aldrig haft det riktigt enkelt so far). Svea sov inte så bra i natt men det hör inte helt till ovanligheterna, dock hör det till ovanligheterna att hon inte ätit mellan kl. 5-6 på morgonen. I morse vaknade vi mycket senare och första matningen blev 8.30, eller ja, skulle ha blivit då. Svea knorrade och skrek, ville absolut inte ha mat. Fick efter många om och men i henne 30 ml. Det har varit trixigt att få henne att äta på sistone men inte såhär illa som i morse. Till saken hör att vår lilla räka inte äter mer om hon äter mer sällan, vare sig det går 2 timmar eller 5 timmar mellan matningarna så äter hon ändå samma (lilla) mängd. Vi vinner ingenting på att försöka vänta ut henne att hon ska bli hungrigare utan det slutar bara med att hon äter mindre. Idag har vi försökt konstens alla knep men hon fullkomligen vägrar att äta och bara skriker. Nuförtiden vet hon ju vad som är på gång när hon ser flaskan så vill hon inte äta blir det hysteriskt gallskrik så fort man närmar sig med den. Klockan är nu 16.30 och vi har 2-3 matningar kvar detta dygn. Hittills har hon endast ätit 170 ml. Jag blir gråhårig på det här!

Det gör inte saken bättre att jag har nån konstig blandning av sömnbrist/pms/hormon-attack/allmän nedstämdhet. Det spelar ingen roll att man vet om att man är stark, vissa dagar är bara skit rent ut sagt och det är svårt att hålla ihop. Idag har jag känslorna helt utanpå skinnet, spenderade halva morgonen med att bara gå och kämpa tårarna tillbaka. Fick en skratt-attack för nånting helt löjligt som sen också övergick i gråt utan att jag ens kunde kontrollera det. Kan inte alls hålla känslorna i styr och vill bara gå och låsa in mig i ett mörkt rum.

Man får känna så ibland, man kan inte alltid vara på topp eller låtsas vara på topp. Föräldraskap kan vara riktig pest och jobbigt, det är inte bara en dans på rosa moln med bebisar som skiter regnbågar. Man måste få erkänna det också utan att bli stämplad för att vara en svag individ. Eller ännu värre. Att man inte skulle älska sitt barn över allt annat. För det gör jag, även de stunder man har lust att slita sitt hår för att ingenting man gör hjälper mot skriken och missnöjet hos sin älskade lilla bebis. Tankar om att lägga bebisen i en korg och ställa utanför nåns dörr kan poppa upp i de svagaste av ögonblicken men man skulle aldrig kunna göra något dylikt. De flesta känner nog så åtminstone nån gång under resans gång, att de antingen vill lämna bort barnet eller fly från alltihop. Inget konstigt med det, det är ju bara underliga tankar som dyker upp i ren frustration.

Idag är ingen bra dag. Bara att bita ihop och komma igen imorgon!!