Semester, fläderblomssaft, Ullared, myr-invasion..

Jag vill bara börja med att säga att vädret i det här landet SUGER! Det är ju som laddat för höstdepression när man inte får sin dos med sol och värme under sommaren.

Semestern är äntligen här, jag gick ju på semester redan förra veckan men i min bok så räknas inte de dagarna som semester. Det var nån slags för-semester, några dagar att vila ut från jobbet och glömma allt med det. Efter att farmor gick bort också just den veckan var jag mer eller mindre ett kolli bara. Jag fungerar väl som människa nu igen men sorgen gör sig påmind när man som minst anar det. Vi gjorde egen fläderblomssaft som en kickstart på semestern och när den var färdig och vi tog vårt första glas kom minnen från farmor direkt. Hon brukade alltid göra fläderblomssaft som vi fick när vi var små, det var första gången jag fick bekanta mig med det. Såna minnen kommer man att le åt i framtiden men just nu kände jag bara sorg över att hon inte fanns kvar i livet så jag hade kunnat ge henne lite. Jag tror hon hade blivit riktigt stolt över att vi gjort egen fläderblomssaft.. kan bara hoppas att hon ändå ser det där hon befinner sig nu!

Jag och Sylvain tog ett litet möte om vår semester i helgen som var och försökte spåna på vad vi skulle göra med den. Mest kommer det bli arbete hemma men jag hoppas att vi kan göra lite småutflykter mellan varven så man ändå får njuta lite av ledigheten! En sån utflykt blev spontant inbokad direkt i alla fall, vi tog en tripp till Ullared igår! En låååååång men trevlig dag! Vi laddade kanske inte på bästa sätt genom att komma i säng flera timmar senare än vi hade planerat, ja tom så illa att vi endast fick ca 3 timmars sömn innan det var dags att gå upp 3.30 och åka. Tröttheten sitter i idag också kan jag lova!! Men det var klart värt resan! Vi hittade kanske inte allt som vi förväntat oss men mycket av det och lite annat smått och gott.. Våra sammanlagda kvitton hamnade strax under 9000:- och det var klart godkänt! Lite farligt att åka dit utan en fastställd budget.. haha.. Tycker vi var duktiga i alla fall att främst hålla oss till sånt vi behövde, då förtjänade vi ju att köpa lite "roligare" saker också, som x antal klädesplagg som rååååkade slinka i min vagn. :)

När dagen var slut och vi var mer än halvvägs hem tänkte jag tillbaka på dagen och tyckte för en kort stund att det fanns hopp för tisdagar! Jag trodde att semester-tisdagar kanske kunde vara bra trots att jobb-tisdagar är katastrof. Gissa hur fel jag hade?! När vi slog upp dörren hemma ser jag att Oliven det lilla kattskrället hade protesterat över att vi varit borta hela dagen (= hon inte fick gå ut). Kattpiss på hallgolvet som ett första välkomnande kändes allt annat än trevligt! Vi hann knappt avsluta den långa sucken innan vi upptäckte världens myr-invasion i köket!! Svarta små myror sprang omkring ÖVERALLT och det var klumpvis med dem i alla hörn.. De sprang på väggar, på möbler, uppe vid listerna i taket. Sånt där händer ju bara när man inte har nån form av energi kvar i kroppen alls! Klockan var närmare tolvsnåret på natten när vi kom hem och vi var tvugna att slänga ut katterna i uterummet för att spraya hela huset med bugspray. Sen försöka vädra ut alla ångorna samtidigt som vi dammsög upp alla döda myror och därefter moppa alla golv så inte katterna skulle bli dåliga av insektsmedlet. It's a wonderful life!! Var så pissed off efteråt att jag inte kunde sova trots att kroppen skrek efter sömn..

Laddar för bättre semestertisdagar hädanefter!

Vila i frid älskade farmor!

Det har tagit mig flera dagar nu att orka bygga upp tillräckligt med styrka att skriva det här inlägget. Måndagen den 9 juli gick min farmor bort efter ca 1 ½ veckas kämpande på sjukhus. Jag trodde att jag gjort mig beredd på detta, vi förstod ju alla att det här inte skulle sluta lyckligt. Men när jag fick beskedet av min mamma på måndagskvällen och den första chocken släppt så strömmade tårarna utan kontroll. När jag fick höra att de andra skulle åka in för ett sista farväl behövde jag inte ens fundera på saken! Jag ville dit oavsett hur jobbigt det skulle bli.. Vet inte om jag skulle ha klarat av det utan att ha familjen där och min älskade S som hela tiden stöttat mig genom det här. Men det kändes bra att åka dit, overkligt på nåt sätt eftersom det egentligen bara var "skalet" av henne kvar. Hon såg rofylld ut när hon låg där i alla fall och det betydde mycket att få det som en sista bild av henne istället för de minnena hur hon låg och kämpade med andningen när vi var och hälsade på på sjukhuset tidigare.

Vi ville inte att hon skulle lida så på sätt och vis var det bra att det här gick fort, men det gör inte smärtan så mycket mindre. Jag har förlorat en av mina nära släktingar och det gör ont i mig när jag tänker tillbaka på att man kanske inte har ägnat så mycket tid som man borde åt henne. Varför ska det till sånt här för att man ska få ett uppvaknande om vad som är viktigt i livet?! Har inte vi alla nån timme eller två över varje vecka som vi kan ägna åt våra äldre släktingar?? Visst, förhållandet med farmor har inte alltid varit lätt men man har koncentrerat sig på att irritera sig över hennes synsätt istället för att låta det gå förbi och bara fokusera på att uppskatta varann lite mer. Man tänker att man ska åka och hälsa på men det blir framskjutet hela tiden, men sen då? När det kommer till nåt sånt här så det inte går att skjuta på det längre??

I onsdags åkte jag in till stan för att möta mamma i farmors lägenhet. Pappa och min farbror fixar inte att åka dit och mamma skulle börja packa undan alla de mest personliga detaljerna för att underlätta för dem. Mamma har det ju inte lätt nu heller och jag kände att oavsett hur jobbigt det skulle bli så måste jag åka dit och hjälpa henne, vi får ju stöd av varann. Vi körde stenhårt på denial mitt i allt packande, annars hade det nog aldrig gått. Det känns fruktansvärt att packa bort en hel människas liv och existens i lådor, som att man slänger bort det. Men samtidigt kändes det även som en bra grej för sorgebearbetningen, vi hittade saker som vi kunde minnas så tydligt från henne och även om tårarna var nära hela tiden kunde vi ändå prata om henne och le vid många tillfällen.

Det som har legat tyngst över mitt dåliga samvete är rädslan för att hon inte känt sig älskad av oss. När vi höll på och packade hittade vi ett avskedsbrev som hon har skrivit. Där skrev hon att hon älskade oss allihopa, att hon har känt en värme från oss alla och att hon hoppades att vi alla skulle få bra liv. Även om det är jobbigt att läsa det eller ens tänka på det så känns det som ett väldigt fint avslut och avsked, det känns som att hon inte avslutade sitt liv nedstämd över att vi inte varit där tillräckligt ofta utan att hon ändå har känt vår närvaro.

Allting går väldigt upp och ner för mig just nu.. sorgen gör sig påmind stötvis, ibland när jag inte ens är beredd på det. Men det finns även stunder då jag prata om allting utan att bryta ihop. Det får ta sin tid helt enkelt.. tiden läker alla sår som nån så klokt sagt en gång.

Jag älskar dig farmor! R.I.P <3

Mörka moln på himlen

Ja, inte bara utomhus utan även metaforiskt..

Farmor kommer tyvärr inte vinna den här kampen, det står väldigt klart nu efter att hon åkt på lunginflammation också. Det är bara en tidsfråga och ingen vet hur många dagar hon har kvar. Jag känner mig bara helt avtrubbad, allt har gått så fort så jag är fortfarande i chock. Det känns som att man inte riktigt har förstått vad det är som händer och jag tror att det kommer slå ner som en bomb när väl det oundvikliga sker. Tar långlunch idag för att hälsa på henne, vem vet, kanske blir sista gången jag ser henne.

Jag hoppas, hoppas verkligen att hon inte lider! De pumpar henne full med morfin och jag hoppas verkligen för hennes egen skull att hon inte är klar i huvudet när hon ligger där.

Tufft skit.. känns ju inte som att man är särskilt sugen på att festa och ha kul på Powermeet. Ska väl ner en sväng idag och kolla på finbilscruisingen och sen en sväng på kvällen men det kommer ju inte vara som tidigare år då man haft kul och bara kunnat koppla av. Sitter givakt med mobilen nära mig hela tiden i väntan på ett av de värsta samtalen. Även om jag är avtrubbad så tär det här ordentligt psykiskt har jag märkt, har inte sovit knappt nåt alls den här veckan och mardrömmarna avlöser varann.

Hoppas att farmor finner frid snart så hon slipper plågas.. <3

Vi kan bara vänta..

Det ser inte alltför ljust ut för farmor, hon kämpar på men hennes kropp är så tunn och urlakad. Fick höra på eftermiddagen igår att hon hade haft en hjärtinfarkt under natten men hon ligger kvar på strokeavdelningen så de hade lyckats stabilisera henne. Jag och syster åkte dit vid 15-tiden och satt hos henne och pratade i närmare två timmar. Hon kan inte svara men man märker att hon verkar vara medveten om åtminstone en del av det vi säger trots att hon inte kan uttrycka sig. Lilla Nevadas busande fångade också hennes uppmärksamhet vid flertalet tillfällen. Kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara att ligga där och förstå vad som sägs utan att kunna kommunicera. Ett par gånger försökte hon peka på något med sin vänstra hand som klarat sig från förlamning men det var svårt att förstå vad hon ville.

Innan vi skulle gå därifrån gick jag fram till henne och la en hand på hennes axel, talade om för henne att vi älskar henne väldigt mycket, att hon ska vila och att vi hoppas att hon snart ska må bättre. Under hela tiden medan jag sa det nickade hon med sitt huvud för att visa att hon förstod vad jag sa till henne.

Mammas födelsedagsfirande igår blev inställt pga omständigheterna, det känns lite svårt att fira nånting när farmor kämpar för sitt liv. Får se hur det blir med Powermeet...

Festival, barnkalas och sjukhus

Den här helgen har på många sätt varit omtumlande..

Först ut var Cityfestivalen i fredags. Efter en ren helvetesdag på jobbet och brist på kvällsmat var inte groggar någon vidare briljant idé märkte jag! De slog till som en blixt från klar himmel och jag missade totalt en avtalad tid då vi skulle möta upp J. My bad verkligen och jag skäms över att ha tappat kontrollen på det sättet, nog för jag brukar vara sen men jag brukar ha mobilen under uppsikt. Dessvärre ringde aldrig J heller för att fråga varför jag inte svarar på sms:et så kvällen blev väl inte riktigt som tänkt.

Lördagen kändes som en riktig semesterdag där jag och S turistade i Västerås.. Vi knallade runt på gatorna för att kika på vad Cityfestivalen hade att erbjuda, försökte spela oss till en Ipad i en automat och såg folk stå och spela musik längs gatorna. Vi gick förbi Filmstaden för att se om det gick nån film och bokade in oss på Ice Age 4, kl 12.45 en lördagsförmiddag! Haha.. Vi var ensamma i salongen sånär som på en äldre man som satt för sig själv i ett hörn. Kändes lite freaky men efter att man slappnat av så kändes det som vi hade hela biosalongen för oss själva faktiskt! Efter bion tog vi en repa runt på festivalen igen och kollade på lite dansuppvisningar i väntan på att F skulle göra en spelning med Freddy Amigo. Avslutade dagen med middag på The Sportsbar och sen åkte vi bara hem och myste på landet!

Igår hade lilla Nevada sitt 1-års kalas och hon var helt överlycklig över att få sätta nävarna i sin allra första födelsedagstårta! Presenterna var mycket väl godkända också även om pappret runt dem ofta var mer intressant än vad som fanns i paketen, dock var de små pekböckerna jag och S köpt riktigt populära direkt från start! :) Tyvärr avslutades kalaset lite mer abrupt än vad som var tänkt, vi fick veta att farmor ligger på sjukhus. Antagligen har hon fått en stroke och vi fick plötsligt veta att hon även fått hjärtflimmer och hamnat på hjärtavdelningen så vi åkte dit allihopa i ilfart. Det var hemskt att se henne ligga och kämpa med andningen medan de öste på med syrgas för att syresätta henne. Hon öppnade ögonen vid ett tillfälle och det verkade som att hon var medveten om att vi var där för när vi sa hej försökte hon ta bort syrgasmasken, som i ett försök att få säga nånting. För tillfället vet vi inte alls hur det kommer att gå, om hon kommer klara det här eller inte så jag sitter och bevakar min mobil i varje sekund, redo att slänga mig i bilen till sjukhuset. :(