Det har tagit mig flera dagar nu att orka bygga upp tillräckligt med styrka att skriva det här inlägget. Måndagen den 9 juli gick min farmor bort efter ca 1 ½ veckas kämpande på sjukhus. Jag trodde att jag gjort mig beredd på detta, vi förstod ju alla att det här inte skulle sluta lyckligt. Men när jag fick beskedet av min mamma på måndagskvällen och den första chocken släppt så strömmade tårarna utan kontroll. När jag fick höra att de andra skulle åka in för ett sista farväl behövde jag inte ens fundera på saken! Jag ville dit oavsett hur jobbigt det skulle bli.. Vet inte om jag skulle ha klarat av det utan att ha familjen där och min älskade S som hela tiden stöttat mig genom det här. Men det kändes bra att åka dit, overkligt på nåt sätt eftersom det egentligen bara var "skalet" av henne kvar. Hon såg rofylld ut när hon låg där i alla fall och det betydde mycket att få det som en sista bild av henne istället för de minnena hur hon låg och kämpade med andningen när vi var och hälsade på på sjukhuset tidigare.
Vi ville inte att hon skulle lida så på sätt och vis var det bra att det här gick fort, men det gör inte smärtan så mycket mindre. Jag har förlorat en av mina nära släktingar och det gör ont i mig när jag tänker tillbaka på att man kanske inte har ägnat så mycket tid som man borde åt henne. Varför ska det till sånt här för att man ska få ett uppvaknande om vad som är viktigt i livet?! Har inte vi alla nån timme eller två över varje vecka som vi kan ägna åt våra äldre släktingar?? Visst, förhållandet med farmor har inte alltid varit lätt men man har koncentrerat sig på att irritera sig över hennes synsätt istället för att låta det gå förbi och bara fokusera på att uppskatta varann lite mer. Man tänker att man ska åka och hälsa på men det blir framskjutet hela tiden, men sen då? När det kommer till nåt sånt här så det inte går att skjuta på det längre??
I onsdags åkte jag in till stan för att möta mamma i farmors lägenhet. Pappa och min farbror fixar inte att åka dit och mamma skulle börja packa undan alla de mest personliga detaljerna för att underlätta för dem. Mamma har det ju inte lätt nu heller och jag kände att oavsett hur jobbigt det skulle bli så måste jag åka dit och hjälpa henne, vi får ju stöd av varann. Vi körde stenhårt på denial mitt i allt packande, annars hade det nog aldrig gått. Det känns fruktansvärt att packa bort en hel människas liv och existens i lådor, som att man slänger bort det. Men samtidigt kändes det även som en bra grej för sorgebearbetningen, vi hittade saker som vi kunde minnas så tydligt från henne och även om tårarna var nära hela tiden kunde vi ändå prata om henne och le vid många tillfällen.
Det som har legat tyngst över mitt dåliga samvete är rädslan för att hon inte känt sig älskad av oss. När vi höll på och packade hittade vi ett avskedsbrev som hon har skrivit. Där skrev hon att hon älskade oss allihopa, att hon har känt en värme från oss alla och att hon hoppades att vi alla skulle få bra liv. Även om det är jobbigt att läsa det eller ens tänka på det så känns det som ett väldigt fint avslut och avsked, det känns som att hon inte avslutade sitt liv nedstämd över att vi inte varit där tillräckligt ofta utan att hon ändå har känt vår närvaro.
Allting går väldigt upp och ner för mig just nu.. sorgen gör sig påmind stötvis, ibland när jag inte ens är beredd på det. Men det finns även stunder då jag prata om allting utan att bryta ihop. Det får ta sin tid helt enkelt.. tiden läker alla sår som nån så klokt sagt en gång.
Jag älskar dig farmor! R.I.P <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar