Tid

Det sägs ju att tiden läker alla sår och nog är det så att den klyschan stämmer till mångt och mycket. Ärren bleknar och även om de fortfarande finns kvar så hittar man vägar att gå vidare.

Just nu har jag visserligen sett till att jag inte ens har en sekund över att fundera över saker och ting. Som om ett heltidsjobb, en 18 månaders vildbatting och drömmen om tid för sina hobbies inte var nog har jag nu även lagt till studier på listan. Visserligen på distans men på 75% takt. Jag hade ju inte så mycket fritid till att börja med och nu har jag sett till att dygnet garanterat har för få timmar! Människors respons på det hela har varit riktigt underhållande (jag vet att ekvationen är helt galen). Det börjar med att alla är positiva och peppande, säger hurtigt att det här kommer jag ju klara lätt, jag som är smart och har lite av ett läshuvud, redan kan lite om ämnet osv osv. Sen kommer oundvikligen frågan hur länge den här utbildningen kommer att pågå och när jag svarar "2 år" sätter alla i halsen, kippar efter andan och tystnar. Haha. Som sagt, jag vet att jag är galen och jag har en backup-plan att gå ner i arbetstid om det verkligen krisar och jag inte får ihop livet.

För det är ju så att Svea fortfarande är det viktigaste i mitt liv (självklart S också). Min familj helt enkelt. Jag kommer inte att göra några avkall på tiden jag har att spendera med Svea om dagarna och allt annat får lov att fungera runt omkring det.

Tanken är alltså att jag om två år ska vara färdigutbildad Lönespecialist med världen för mina fötter!

Inte bara en gång, utan två!

En skrapning kan visst misslyckas. Uppenbarligen.

Varning för ett lite väl detaljerat inlägg, om man är känslig kanske man bör sluta läsa här.

Efter ingreppet i onsdags mådde jag ganska okej, åtminstone fysiskt. Klart kroppen var mör efter ingreppet och jag var lite smått yrslig efter narkosen men inte värre än så. På torsdagseftermiddagen däremot började jag få riktiga värkar. Enligt den lilla broschyren från sjukhuset skulle man kunna uppleva små blödningar i nån vecka eller två och nåt som kunde liknas vid mensvärk. Jag tyckte det var lite underligt med värkar à la förlossning men tänkte att det kanske var normalt ändå. Alvedon bet ju knappast på dem men jag härdade ut. Efter en natt med hemska smärtor var fredagen ganska okej ända fram tills kvällen då det återigen började krampa ordentligt. Märkte också hur jag plötsligt började blöda mängder. Det var far beyond vad som kändes normalt och jag ringde efter lite velande till sjukhuset. De bad mig att avvakta, fick åka in om jag var orolig men de skulle inte heller göra nånting annat än avvakta om jag kom in och då kände jag att jag hellre ville stanna hemma. Nån timme senare forsade det fortfarande lika mycket och jag började känna mig smått svag med mjölksyra i både armar och ben. Bestämde mig för att åka in på kontroll för det började kännas smått olustigt. 

Hade tur verkligen, fredag kväll och mitt i semestern men jag fick ändå träffa läkaren ganska omgående, Nu visar det sig att hela fosterhinnan med fostret fortfarande finns kvar i min livmoder. Det som borde ha avlägsnats i och med skrapningen i onsdags! Jag känner mig ganska frågande men läkaren förklarar att det här faktiskt kan hända även den bästa. På nåt sätt vill jag ifrågasätta men jag är för trött och har för ont för att orka tänka alltför mycket på det. Eftersom jag hade ätit kvällsmat innan vi åkte in skrev läkaren upp mig på en akuttid för en ny skrapning redan morgonen därpå. Jag skulle alltså bli tvungen att genomgå proceduren EN GÅNG TILL! Kände mig bara tom och bedövad. Blev erbjuden att sova kvar och för att slippa släpa upp både S och babyskrutt tidigt morgonen därefter för att skjutsa in mig, valde jag att göra det. 

Det blev inte särskilt mycket sömn den natten, sov oroligt redan från början och strax innan kl 4 vaknade jag av riktigt hemska värkar. Borde kanske ringt på personalen och fått smärtstillande men jag valde att försöka stå ut istället. Lyckades somna om igen strax efter kl 5 för att sen bli väckt kl 6.30 för att det var dags att duscha och göra i ordning inför operationen. När jag går till toaletten känner jag att nåt är på väg ut, skyndar mig dit men precis när jag ska sätta mig åker nåt i golvet. Har svårt att hålla mig från att spy, jag har lite svårt för blod och annat jox. Det var hinnsäcken som låg där på golvet vid mina fötter, helt intakt och stor som en apelsin. Det tog all styrka och mod i mig att få upp den från golvet för att spola ner den, jag fullkomligen skakade. 

Blev lite hoppfull att det skulle betyda att jag inte behövde genomgå skrapning nr 2 men de ville göra ingreppet ändå för att försäkra om att allt var ute så jag inte skulle åka på en infektion senare. 

Vad jag verkligen inte kan förstå är hur de vid den första skrapningen kan ha missat att få ut fostret och hinnsäcken?! Okej om det blir kvar litegrann men ALLT var kvar?!?!?!?! Hur kan man missa en hinnsäck stor som en apelsin?? Dessutom fylld med fostervatten! 

För det här var ju inte alls jobbigt redan från början... självklart skulle kniven vridas runt några extra varv i såret så man inte får ens minsta chans att försöka börja bearbeta det hela.