torsdag 30 juli 2015

Drömmen om ett syskon..

..gick ännu en gång i kras. Idag skulle jag ha varit i vecka 12+0, den där magiska gränsen då man mer eller mindre ska vara safe. Dagen då man pustar ut och äntligen känner mer lycka än rädsla över graviditeten. Vi fick inte uppleva det den här gången heller.

I helgen som var började jag smått blöda men eftersom jag redan varit på ett ultraljud i v.7+3 och sett ett litet hjärta banka så kände jag mig inte helt orolig. Det var ju så nära v.12 och hittills har allt bara rullat på precis som det ska utan några misstankar om att nåt skulle vara fel. Eftersom de sparsamma blödningarna fortsatte även på måndag morgon ringde jag kvinnokliniken och fick en tid för att kolla upp det. Fortfarande in i det sista tänkte jag att allt bara skulle se normalt ut och att blödningen inte skulle vara nåt speciellt. Dessvärre berättar läkaren att han ser ett foster därinne men att det endast är 10 mm stort och inte vid liv. Missed abortion. Hans bedömning är att det dött i v.7, alltså bara nån dag eller dagar efter att jag själv sett det bankande lilla hjärtat på ultraljudsskärmen.

Man tror att man är beredd på såna nyheter men det kan man nog aldrig vara. Jag kämpade mot tårarna medan han berättade om mina alternativ. Antingen att få hem abortpiller som jag skulle ta under flera dagar utan garanti för att det skulle sätta igång det hela och då få lov att skrapas istället. Eller boka tid för skrapning direkt. Det känns som att valet var väldigt enkelt, bara tanken på att ta en massa piller och sen blöda som en galning hemma och till sist spola ner sitt efterlängtade barn i toaletten gjorde mig illamående. Visst, det är ju vad som skulle ha hänt om kroppen fattat att jag fått missfall och skött det på egen hand men i det här fallet känns det mest humant att bara få åka in, sövas ner och sen ska det vara över.

Jag fick en tid redan igår, onsdag. Själva ingreppet gick bra och jag fick åka hem några timmar efter. Känner mig trött, matt och ledsen men fysiskt är allt bra. Lite mensvärk som övergår att kännas som lättare värkar till och från men såpass svaga att jag inte ens behöver ta alvedon. Blöder litegrann men inte mycket alls. Det är värre med det som pågår i huvudet. Eller inte pågår. Jag känner mig bara helt tom.

Hur ska man orka med hela den här karusellen igen? Tänk om det blir lika en tredje gång??


torsdag 23 juli 2015

Mitt i semestern

Det här med bloggande har verkligen blivit lidande. Semesterns tredje vecka är snart slut och vädret har ju varit allt annat än till belåtenhet. Jag hade hellre haft 25 grader och sol än iskyla och regn. Hade ju tänkt åka till stranden med Svea för första gången och se henne leka loss med både sand och vatten. Skulle vi åka en dag som denna så hade hon ju frusit ihjäl på 10 minuter!

S slavar stressat på med målning av huset. Vi har fått låna en byggställning av pappa som han behöver tillbaka igen ganska snart. Vädret har ju inte riktigt tillåtit målning var och varannan dag så S känner sig ganska jagad och pressad = inga familjeaktiviteter. Svea och jag har gått varann på nerverna till och från så nu har vi de senaste två veckorna bokat in en massa aktiviteter som Leos lekland, bad på Lögis, titta/klappa djur på Kungsbyn, häng med kusinerna på Erikslund shopping osv. På söndag har vi äntligen en familjeaktivitet inbokad i alla fall!! Det har ju känts lite sådär att vi åker och hittar på roliga grejer medan S kämpar på hemma. En dagskryssning med Viking Line står på schemat och jag tror det blir riktigt nice! Kanske till och med såpass att jag och Svea åker med moster och kusinerna på en likadan kryssning redan i mitten på nästa vecka. :)

För övrigt fick jag precis veta härom dagen att jag kom in på en utbildning jag sökt till hösten. Ska bli spännande men nog ganska meckigt också pga flera anledningar. Det är en 2-årig utbildning på 75% takt på distans med några träffar i Sthlm. Tanken är att plugga och jobba samtidigt så det blir nog lite av en utmaning!