Vi fick permis på kvällen i måndags och det är svårt att beskriva känslan att få åka hem! Åkte tillbaka på kontroll i torsdags och fick fortsätta vara hemma. Ny kontroll imorgon och det är nog långt bort att vi skulle behöva husera på sjukhuset mera. Livet med en nyfödd är ju på många sätt påfrestande med sömnlösa nätter osv men kanske lite extra påfrestande också när man har en nyfödd som dessutom är ett prematurbarn. Många förstår det nog inte men det ÄR annorlunda med en för tidigt född bebis. Hon är inte fullt utvecklad än så som ett fullgånget barn skulle vara, en av de viktigaste hörnstenarna i livet -att äta- är inte en självklarhet som fungerar. Det hjälper inte att jag har mer än nog mat åt henne när hon till och från inte vet hur hon ska göra för att äta den. På uppmaning från sjukhuset har vi nu testat att dra ner på antalet milliliter som hon får i sonden för att motivera henne till att äta mer från mig. Det har hittills i princip bara resulterat i ännu mindre sömn, inte bara för oss utan även för henne.
Man pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden...
Alla är ju nyfikna och vill träffa vår lilla skatt, det är också en bit som känns lite jobbig. Inte att folk vill träffa henne utan att behöva säga ifrån. Klart vi vill att alla ska få träffa vår guldklimp men hon är ju fortfarande väldigt liten och infektionskänslig, det går för mycket virus och influensor så det är en alldeles för stor risk att låta någon träffa henne än. Vi gjorde ett undantag idag och Sveas mormor och morfar fick komma över en kort stund. Tyvärr får de vara det enda undantaget på några veckor.
Trots att dagarna/nätterna kan vara väldigt jobbiga och utmanande så är vi så oerhört lyckliga över vår ögonsten! Hon är det finaste och mest dyrbara vi nånsin haft och ord kan inte beskriva kärleken till vår lilla (med betoning på lilla) bebis!
lördag 15 mars 2014
torsdag 6 mars 2014
När det inte går enligt plan
Imorgon skulle jag ha slutat jobba, jag såg framemot ett par veckor innan BF som jag skulle fixa det sista inför födseln och läsa på om förlossning och första tiden med barnet. Jag hade fortfarande två omgångar kvar på amningskursen jag börjat. Allt det där kastades totalt omkull måndagen den 24/2.
Klockan var strax efter 19 och jag låg i soffan och kikade på tv, plötsligt hör jag att det knäcker till lite, ungefär som att man skulle bryta av en korv med sånt där knackigt skal. Det ilar till lite i nedre delen av magen och jag började fundera ifall det var hinnsäcken som sprack. Min första tanke var direkt om man verkligen kan höra sånt hända?! Ja, tydligen så kan man det! Reste mig väldigt försiktigt från soffan eftersom jag var rädd att det skulle forsa fostervatten men ingenting hände. Tog sakta två steg bortåt från soffan och kände sedan vattnet rinna längs benen. Skyndade in i badrummet och satte mig på toaletten och där kom det en rejäl flod av fostervatten. Ropade till S (som precis kommit hem från jobbet och skulle koka pasta i köket): "Honey! I think my water just broke...". Fick ett väldigt förvånat utrop från köket och han kom i det närmsta springande till badrummet. Jag stod där i duschen utan byxor och underkläder och vatten fortsatte rinna längs benen på mig.
Stackars S blev nog rätt stressad! Vi hade ju inte ens packat BB-väskan! Jag skulle gjort det under helgen innan men så fattades det en massa saker och jag tänkte handla under den kommande veckan och sen börja förbereda. S hade snabbt stängt av spisen och sprang nu omkring och letade efter saker jag dirigerade honom att hitta. Försökte intala honom att det inte var någon brådska, jag hade ju inte ens känt en tillstymmelse av en värk! Jag ringde förlossningen medan han yrade omkring och de sa att vi skulle åka in så snart vi packat klart, de bad mig att packa för att stanna, när vattnet går sådär i förtid blir man i regel inte hemsläppt.
Ungefär en timme senare var vi på väg och jag insisterade på att vi skulle åka förbi Maxi på vägen till sjukhuset. S kände sig lite bekymrad men jag fortsatte insistera eftersom jag fortfarande inte kände några värkar. Viktigt att få cola och choklad med mig till förlossningen tyckte jag! Haha. Väl på förlossningsavdelningen kopplade de på mig CTG. Lilla bebisen mådde bra och jag hade fortfarande inte ens en aning av en värk. De körde upp oss till Kvinnokliniken, avd 85, där jag skulle få tillbringa natten och följande nätter tom lördag. Planen löd att om förlossningen inte startat spontant tidigare så skulle de sätta igång mig på lördagen. Jag boade in mig på rummet och började läsa om besökstiderna eftersom jag kände att det skulle bli oerhört långtråkigt att ligga där i flera dagar och bara vänta. S fick åka hem vid 00-tiden och jag gjorde mig redo att somna för natten. När jag borstat tänderna kom det plötsligt en värk, blev lite förvånad över hur ont det gjorde och kände mig lättad när jag hade lyckats ta mig igenom den. Inte alltför långt därefter kom nästa värk och sen nästa. Jag började ana oråd och ringde på personalen. De lugnade mig med att det kunde vara förvärkar och ville att jag skulle försöka slappna av och sova. Det där kunde ta timmar, även dagar innan det var igång på allvar, fick jag höra. Eftersom jag hade galet ont och det med korta mellanrum beslöt jag mig för att ta fram mobilen och klocka alla värkarna med hjälp av en hemsida. Efter 40 minuter kände jag att jag började få nog, det gjorde för ont helt enkelt! Jag hade ju inte hunnit läsa på alltför mycket om förlossningens faser men när jag fick värkar som varade 45-60 sek, var tredje eller varannan minut så insåg jag att det här nog var the real deal ändå.
Jag ringde på alarmknappen igen och visade personalen hur täta mina värkar var. De kopplade på mig CTG-apparaten igen och insåg även de att jag hade väldigt starka värkar med korta mellanrum. De gjorde en undersökning och berättade att jag var öppen 2-3 cm redan och att det var dags att ringa dit S för lite stöd under natten. "Du kan nog ringa hit din man nu, det är absolut ingen brådska men kan vara skönt att få lite stöd när du har såhär ont". Fick morfin för att kunna sova och de berättade att de skulle uppdatera S om vad som stod på ifall jag redan sov när han kom.
Hardly att jag sov kan jag säga! Morfinet gjorde mig knappt salongsberusad. Lite suddig i blicken men det tog inte bort nån smärta inte! S hann vara på plats och hålla mig i handen i ungefär en halvtimme innan jag började smått skrika av smärta. Värkarna kändes bara värre! Han ringde på personalen åt mig och de undersökte mig igen. Nu var jag plötsligt öppen 6-7 cm och de började packa ihop allting och rulla sängen mot förlossningsavdelningen. Inne på förlossningssalen gick allting sen väldigt snabbt, de visade mig hur lustgasen fungerade för att få smärtlindring genom värkarna. De kopplade på en elektrod på huvudet på lilla bebisen och berättade för mig att jag var öppen 9-10 cm. De smärtsamma värkarna fortsatte att öka i intensitet och jag kunde inte ligga still. Ställde mig på knä i sängen och blev instruerad att krysta om jag började känna att det tryckte på. Första krystvärken kom snabbt och jag krystade, sen ville de snabbt ha runt mig till liggande på rygg. Barnmorskan uppmanade mig till att fortsätta krysta och efter 2-3 krystningar var vår lilla tös ute. Hon var lite medtagen och jag hörde bara ett litet gnyende från henne innan de plockade upp henne, lät mig snabbt pussa på henne en gång och sen bar ut henne för att hjälpa henne igång. S fick följa med ut och sedan klippa navelsträngen. Under tiden krystade jag ut moderkakan och vågade mig till och med på att kika på den.
Från första värken kl 00.20 tog det mindre än fyra timmar tills lilla Svea var ute, hon föddes kl 04.12 den 25/2, 46 cm lång och vägde 2625 gram.
Sen dess ligger vi på neontalavdelningen (avd 69) på sjukhuset. Längtar hem mer än allt annat! Det har varit en resa mellan hopp och förtvivlan. Svea har redan från start varit stabil och klarat andningen själv. Haft bra syresättning och stark puls men fått lov att ligga en hel del under uv-lampa för att dämpa gulsot. Hon behöver även ligga i värmesäng eftersom hon inte riktigt klarar att hålla värmen själv. Har vi tur kanske hon slipper värmesängen snart! Har haft en hel del problem med matningarna också, det där med amning är en konst och när bebisen är liten och kanske inte så uthållig blir det lätt problem. Verkar som vi kanske fått bukt med det nu äntligen! Om gulsoten minskat kanske vi tom kan få permis under någon dag här snart. Hoppas, hoppas!! Det är påfrestande att ligga i ett rum på sjukhuset dagarna igenom, jag kan nog varje liten färgskiftning eller defekt utantill på väggarna här. Dagarna rusar förbi med matning var tredje timme. Däremellan ska man försöka hinna gå på toa, äta själv, ta en dusch, pumpa bröstmjölk, sova eller bara pusta ut.
Lilla Svea föddes i v.34+3, BF skulle ha varit den 4 april.
Klockan var strax efter 19 och jag låg i soffan och kikade på tv, plötsligt hör jag att det knäcker till lite, ungefär som att man skulle bryta av en korv med sånt där knackigt skal. Det ilar till lite i nedre delen av magen och jag började fundera ifall det var hinnsäcken som sprack. Min första tanke var direkt om man verkligen kan höra sånt hända?! Ja, tydligen så kan man det! Reste mig väldigt försiktigt från soffan eftersom jag var rädd att det skulle forsa fostervatten men ingenting hände. Tog sakta två steg bortåt från soffan och kände sedan vattnet rinna längs benen. Skyndade in i badrummet och satte mig på toaletten och där kom det en rejäl flod av fostervatten. Ropade till S (som precis kommit hem från jobbet och skulle koka pasta i köket): "Honey! I think my water just broke...". Fick ett väldigt förvånat utrop från köket och han kom i det närmsta springande till badrummet. Jag stod där i duschen utan byxor och underkläder och vatten fortsatte rinna längs benen på mig.
Stackars S blev nog rätt stressad! Vi hade ju inte ens packat BB-väskan! Jag skulle gjort det under helgen innan men så fattades det en massa saker och jag tänkte handla under den kommande veckan och sen börja förbereda. S hade snabbt stängt av spisen och sprang nu omkring och letade efter saker jag dirigerade honom att hitta. Försökte intala honom att det inte var någon brådska, jag hade ju inte ens känt en tillstymmelse av en värk! Jag ringde förlossningen medan han yrade omkring och de sa att vi skulle åka in så snart vi packat klart, de bad mig att packa för att stanna, när vattnet går sådär i förtid blir man i regel inte hemsläppt.
Ungefär en timme senare var vi på väg och jag insisterade på att vi skulle åka förbi Maxi på vägen till sjukhuset. S kände sig lite bekymrad men jag fortsatte insistera eftersom jag fortfarande inte kände några värkar. Viktigt att få cola och choklad med mig till förlossningen tyckte jag! Haha. Väl på förlossningsavdelningen kopplade de på mig CTG. Lilla bebisen mådde bra och jag hade fortfarande inte ens en aning av en värk. De körde upp oss till Kvinnokliniken, avd 85, där jag skulle få tillbringa natten och följande nätter tom lördag. Planen löd att om förlossningen inte startat spontant tidigare så skulle de sätta igång mig på lördagen. Jag boade in mig på rummet och började läsa om besökstiderna eftersom jag kände att det skulle bli oerhört långtråkigt att ligga där i flera dagar och bara vänta. S fick åka hem vid 00-tiden och jag gjorde mig redo att somna för natten. När jag borstat tänderna kom det plötsligt en värk, blev lite förvånad över hur ont det gjorde och kände mig lättad när jag hade lyckats ta mig igenom den. Inte alltför långt därefter kom nästa värk och sen nästa. Jag började ana oråd och ringde på personalen. De lugnade mig med att det kunde vara förvärkar och ville att jag skulle försöka slappna av och sova. Det där kunde ta timmar, även dagar innan det var igång på allvar, fick jag höra. Eftersom jag hade galet ont och det med korta mellanrum beslöt jag mig för att ta fram mobilen och klocka alla värkarna med hjälp av en hemsida. Efter 40 minuter kände jag att jag började få nog, det gjorde för ont helt enkelt! Jag hade ju inte hunnit läsa på alltför mycket om förlossningens faser men när jag fick värkar som varade 45-60 sek, var tredje eller varannan minut så insåg jag att det här nog var the real deal ändå.
Jag ringde på alarmknappen igen och visade personalen hur täta mina värkar var. De kopplade på mig CTG-apparaten igen och insåg även de att jag hade väldigt starka värkar med korta mellanrum. De gjorde en undersökning och berättade att jag var öppen 2-3 cm redan och att det var dags att ringa dit S för lite stöd under natten. "Du kan nog ringa hit din man nu, det är absolut ingen brådska men kan vara skönt att få lite stöd när du har såhär ont". Fick morfin för att kunna sova och de berättade att de skulle uppdatera S om vad som stod på ifall jag redan sov när han kom.
Hardly att jag sov kan jag säga! Morfinet gjorde mig knappt salongsberusad. Lite suddig i blicken men det tog inte bort nån smärta inte! S hann vara på plats och hålla mig i handen i ungefär en halvtimme innan jag började smått skrika av smärta. Värkarna kändes bara värre! Han ringde på personalen åt mig och de undersökte mig igen. Nu var jag plötsligt öppen 6-7 cm och de började packa ihop allting och rulla sängen mot förlossningsavdelningen. Inne på förlossningssalen gick allting sen väldigt snabbt, de visade mig hur lustgasen fungerade för att få smärtlindring genom värkarna. De kopplade på en elektrod på huvudet på lilla bebisen och berättade för mig att jag var öppen 9-10 cm. De smärtsamma värkarna fortsatte att öka i intensitet och jag kunde inte ligga still. Ställde mig på knä i sängen och blev instruerad att krysta om jag började känna att det tryckte på. Första krystvärken kom snabbt och jag krystade, sen ville de snabbt ha runt mig till liggande på rygg. Barnmorskan uppmanade mig till att fortsätta krysta och efter 2-3 krystningar var vår lilla tös ute. Hon var lite medtagen och jag hörde bara ett litet gnyende från henne innan de plockade upp henne, lät mig snabbt pussa på henne en gång och sen bar ut henne för att hjälpa henne igång. S fick följa med ut och sedan klippa navelsträngen. Under tiden krystade jag ut moderkakan och vågade mig till och med på att kika på den.
Från första värken kl 00.20 tog det mindre än fyra timmar tills lilla Svea var ute, hon föddes kl 04.12 den 25/2, 46 cm lång och vägde 2625 gram.
Sen dess ligger vi på neontalavdelningen (avd 69) på sjukhuset. Längtar hem mer än allt annat! Det har varit en resa mellan hopp och förtvivlan. Svea har redan från start varit stabil och klarat andningen själv. Haft bra syresättning och stark puls men fått lov att ligga en hel del under uv-lampa för att dämpa gulsot. Hon behöver även ligga i värmesäng eftersom hon inte riktigt klarar att hålla värmen själv. Har vi tur kanske hon slipper värmesängen snart! Har haft en hel del problem med matningarna också, det där med amning är en konst och när bebisen är liten och kanske inte så uthållig blir det lätt problem. Verkar som vi kanske fått bukt med det nu äntligen! Om gulsoten minskat kanske vi tom kan få permis under någon dag här snart. Hoppas, hoppas!! Det är påfrestande att ligga i ett rum på sjukhuset dagarna igenom, jag kan nog varje liten färgskiftning eller defekt utantill på väggarna här. Dagarna rusar förbi med matning var tredje timme. Däremellan ska man försöka hinna gå på toa, äta själv, ta en dusch, pumpa bröstmjölk, sova eller bara pusta ut.
Lilla Svea föddes i v.34+3, BF skulle ha varit den 4 april.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)