Vi fick permis på kvällen i måndags och det är svårt att beskriva känslan att få åka hem! Åkte tillbaka på kontroll i torsdags och fick fortsätta vara hemma. Ny kontroll imorgon och det är nog långt bort att vi skulle behöva husera på sjukhuset mera. Livet med en nyfödd är ju på många sätt påfrestande med sömnlösa nätter osv men kanske lite extra påfrestande också när man har en nyfödd som dessutom är ett prematurbarn. Många förstår det nog inte men det ÄR annorlunda med en för tidigt född bebis. Hon är inte fullt utvecklad än så som ett fullgånget barn skulle vara, en av de viktigaste hörnstenarna i livet -att äta- är inte en självklarhet som fungerar. Det hjälper inte att jag har mer än nog mat åt henne när hon till och från inte vet hur hon ska göra för att äta den. På uppmaning från sjukhuset har vi nu testat att dra ner på antalet milliliter som hon får i sonden för att motivera henne till att äta mer från mig. Det har hittills i princip bara resulterat i ännu mindre sömn, inte bara för oss utan även för henne.
Man pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden...
Alla är ju nyfikna och vill träffa vår lilla skatt, det är också en bit som känns lite jobbig. Inte att folk vill träffa henne utan att behöva säga ifrån. Klart vi vill att alla ska få träffa vår guldklimp men hon är ju fortfarande väldigt liten och infektionskänslig, det går för mycket virus och influensor så det är en alldeles för stor risk att låta någon träffa henne än. Vi gjorde ett undantag idag och Sveas mormor och morfar fick komma över en kort stund. Tyvärr får de vara det enda undantaget på några veckor.
Trots att dagarna/nätterna kan vara väldigt jobbiga och utmanande så är vi så oerhört lyckliga över vår ögonsten! Hon är det finaste och mest dyrbara vi nånsin haft och ord kan inte beskriva kärleken till vår lilla (med betoning på lilla) bebis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar