Mer än ett år sen?!

Ja, det är ju nästan så man kan tro att jag lagt bloggen helt på hyllan. Helt i ärlighetens namn så har jag bara glömt bort den totalt i det som kallas "det hektiska livet". På ett år hinner mycket hända, om ca 1,5 månad är jag färdig med skolan och vår familj har utökats med vår fantastiska lilla dotter Ciri. Nästan klar med skolan i alla fall, eftersom Ciri kom till vår värld precis under den andra praktikperioden så har jag inte kunnat göra den och det betyder även att jag inte kan få betyg i ett till ämne som har delar i själva praktiken. Jag kommer fortfarande ta min examen i slutet på maj men kommer få lov att komplettera med det som saknas.

Det är helt galet.. Ciri är hela 5 månader redan! Jag som tyckte hon kom typ igår.. fattar inte vart tiden tar vägen! Vad hände med min lilla bebis?! Hon är ju jättestor nu. :D

Får se om jag hinner plita ner nåt mer i år eller om dagarna rasar iväg precis som tidigare. Att säga att det är fullt upp är en underdrift...

Töcken

Det är lite så det känns, allt är som ett enda töcken. De senaste två månaderna har handlat om 6 st tentor, sjuk liten skrutt och sjuk moi. Har knappt varit på jobbet 50% av mina uträknade arbetstimmar per månad. Både åkt på magsjuka och nån vidrig förkylning själv och lilla Svea åker på allt som man tydligen kan bli smittad av. Eller ja, nästan. Ska väl vara tacksam att hon lyckats ducka scharlakansfeber, halsfluss, springmask, löss, vattkoppor och annat som härjat på dagiset/skolan. Verkar som att de flesta utbrotten av allt varit uppe i skolan på övervåningen och de träffar bara småttingarna ute tack och lov.

Från och med tisdag går de andra i klassen ut på praktik och jag kommer äntligen att få pusta ut lite! Min praktik har blivit senarelagd pga hopplösheten att hitta praktikplatser här i stan. Min praktik krockar ju med den för YH skolan här i stan och de flesta stora företagen som har egna löneavdelningar sitter ju självklart i ledningsgruppen för den utbildningen. Skönt att jag tillslut lyckades få en plats trots allt, även om det innebär att jag gör min praktik i sommar istället för nu.

Lite mer än ett års studier kvar. Haha. Jag skulle ljuga om jag sa att det var en dans på rosor! Somliga undrar hur jag ens pallar och jag kan väl fråga mig själv det lite ibland också. Men så lägger jag inte så väldigt mycket timmar på mina studier heller visserligen. På sistone har motivationen trutit i samband med det överdrivna antalet tentor under kort tid. Ju mer att göra - desto mer off har jag blivit. Kanske kroppens sätt att skydda sig mot att bränna ut sig eller så kände mitt undermedvetna att livet som struts kunde vara intressant ett tag! Jag har tuggat mig igenom alla kurserna hittills i alla fall och skrivit nästintill felfria tentor så nåt rätt gör jag ju tydligen trots bristen på pluggtid. Kände nog lite att det kanske var lite väl kaxigt att inte ens öppna bokföringsboken inför redovisningskursen men med facit i hand så har det inte behövts. Inväntar resultet på två tentor men jag har mycket svårt att se mig misslyckas på dem (och gör jag det så borde jag nog fundera över min karriär eftersom jag jobbar med redovisning). Haha.

Nytt år. Nya erfarenheter. Nya utmaningar.

Min närvaro här på bloggen har varit i det närmsta obefintlig på sistone. Livet är detaljplanerat och utan varken rast eller dötid. Studierna har hittills gått bra i den bemärkelsen att jag lyckas prestera men jag måste erkänna att jag verkligen inte har tillräckligt med varken tid eller ro för att känna att jag kan slappna av och lära mig allt utan att stressa in det i huvudet.

Det skulle vara skönt att få några minuter här och där för att ösa ur sig lite av alla tankarna som snurrar i huvudet men bloggandet får nog fortsättningsvis också bara bli sporadiskt dessvärre. Den senaste månaden har jag gjort fyra tentor och jag ser verkligen framemot praktiken i vår så man kan få pränta in allt man lärt sig genom att arbeta med det praktiskt. Om jag lyckas få tag på en praktikplats det vill säga. Hade aldrig trott att det skulle bli nåt problem men så har skolan här i Västerås praktik samtidigt och alla platser på precis alla intressanta företag är redan tagna. Just nu står det bara en massa "kanske" i min lista, har inte fått klartecken nånstans och det är ett enormt stressmoment!

Wish me luck!

Trött och negativ

Jag har under den senaste tiden gått och blivit en bitch på riktigt. Tidigare har jag ogärna satt ner foten och hävdat min rätt, då har jag istället försökt att lösa eventuella konflikter på ett försiktig och tillmötesgående sätt. Inte för att jag är konflikträdd i sig men för att göra det smidigare för alla parter liksom.

Det där är över nu!

Vet inte riktigt vad det började med men min toleransnivå för idioter = 0 numera och är det nåt som inte sköts som det ska eller folk inte tar ansvar så blir jag lätt vansinnig. Jag har inte tid! Min tid blev plötsligt mer värdefull i och med att jag pusslar för att få dagarna att gå ihop. Jag har inte utrymme för strul och trassel som beror på att andra inte gör det de ska! Vattenläckan i vår lägenhet är en av sakerna. Det är två månader sen jag felanmälde och fortfarande har det inte hänt nånting! De som ansvarar för fastighetsskötseln har fått en del mindre trevliga samtal från mig och istället för att vara tillmötesgående har jag istället kört på som en ångvält och verkligen talat om hur fucking oacceptabelt det är hur de skött allt! Varför ska jag behöva ägna så mycket tid åt något som någon annan ska ta ansvar för?!

Har varit lite smått irriterad på skolan också som inte varit helt konsekvent i materialet vi får. Det innehåller bland annat fel och fel i facit vilket skapar en massa onödigt extraarbete. Fick återkoppling för en inlämningsuppgift och jag gick i taket när jag hade fått poängavdrag för en uppgift som det visar sig att de ändrat i efterhand, dvs efter att jag redan laddat ner dokumentet för att arbeta med. Okej, mailet jag skickade var väl kanske inte otrevligt men ordentligt syrligt, innehållandes argument över hur orimligt poängavdraget var. Tog inte så jättelång tid innan jag fick ett svar och en upprättelse! Skam den som ger sig men fortfarande, jag blir galen när jag måste ödsla tid för att påpeka sånt som andra ska ha koll på.

Humöret har väl inte blivit direkt bättre efter att ha gått igenom missfall nr 3 i ordningen, dvs tredje i år. No further comments needed, jag känner mig bara tom.

Fullt ös

Tid, eller snarare tid över eller fritid är ganska obefintliga begrepp i vardagen just nu. Jag fyller mina dagar med jobb till 110% (jobbar aldrig bara 8 timmar), studier på 75% takt men som jag faktiskt inte lägger fulla 30 tim/vecka på. Jag kan bara känna mig tacksam att jag redan kan en hel del om löner annars hade jag varit toast! På min fikarast och min lunchrast på jobbet pluggar jag, det blir 45 min sammanlagt och sen försöker jag lägga 1-2 timmar varje kväll också efter att familjen blivit utfodrad och Svea nattad. Direkt efter pluggandet är det sängdags för mig så jag orkar upp när klockan ringer igen vid 5 på morgonen. 

Så här ska det alltså fortsätta nu i närmare två år! Känner att jag kommer vara ganska osocial mot mina vänner under den här tiden, även om det är mot min vilja. Det är svårt att hitta nån eller ett par timmar över här och där så man hinner träffa nån. Speciellt nu när Svea även har börjat på dagis. S lämnar och jag hämtar vilket betyder att om jag vill hitta på nåt efter jobbet så får lilla räkan följa med. Inga problem men jag vill nog inte släpa runt henne alltför mycket efter en lång och tuff dag på dagis. 

Det känns i alla fall skönt att Svea verkar gilla det här med dagis och lämningarna blev inte alls så problemfyllda som jag var rädd för att de skulle bli. Klart hon kan vara lite ledsen men det går över väldigt fort och när jag hämtar henne är det världens gladaste lilla solstråle jag möter! Hon verkar trivas!! En stor sten som lättat från mina axlar, det hade varit fruktansvärt om hon tyckt det var hemskt att behöva vara på dagis. Under inskolningen såg jag en del av barn som var smått hysteriska och bara grät efter mamma, det hade krossat mig totalt om Svea hade känt så. 

Tid

Det sägs ju att tiden läker alla sår och nog är det så att den klyschan stämmer till mångt och mycket. Ärren bleknar och även om de fortfarande finns kvar så hittar man vägar att gå vidare.

Just nu har jag visserligen sett till att jag inte ens har en sekund över att fundera över saker och ting. Som om ett heltidsjobb, en 18 månaders vildbatting och drömmen om tid för sina hobbies inte var nog har jag nu även lagt till studier på listan. Visserligen på distans men på 75% takt. Jag hade ju inte så mycket fritid till att börja med och nu har jag sett till att dygnet garanterat har för få timmar! Människors respons på det hela har varit riktigt underhållande (jag vet att ekvationen är helt galen). Det börjar med att alla är positiva och peppande, säger hurtigt att det här kommer jag ju klara lätt, jag som är smart och har lite av ett läshuvud, redan kan lite om ämnet osv osv. Sen kommer oundvikligen frågan hur länge den här utbildningen kommer att pågå och när jag svarar "2 år" sätter alla i halsen, kippar efter andan och tystnar. Haha. Som sagt, jag vet att jag är galen och jag har en backup-plan att gå ner i arbetstid om det verkligen krisar och jag inte får ihop livet.

För det är ju så att Svea fortfarande är det viktigaste i mitt liv (självklart S också). Min familj helt enkelt. Jag kommer inte att göra några avkall på tiden jag har att spendera med Svea om dagarna och allt annat får lov att fungera runt omkring det.

Tanken är alltså att jag om två år ska vara färdigutbildad Lönespecialist med världen för mina fötter!

Inte bara en gång, utan två!

En skrapning kan visst misslyckas. Uppenbarligen.

Varning för ett lite väl detaljerat inlägg, om man är känslig kanske man bör sluta läsa här.

Efter ingreppet i onsdags mådde jag ganska okej, åtminstone fysiskt. Klart kroppen var mör efter ingreppet och jag var lite smått yrslig efter narkosen men inte värre än så. På torsdagseftermiddagen däremot började jag få riktiga värkar. Enligt den lilla broschyren från sjukhuset skulle man kunna uppleva små blödningar i nån vecka eller två och nåt som kunde liknas vid mensvärk. Jag tyckte det var lite underligt med värkar à la förlossning men tänkte att det kanske var normalt ändå. Alvedon bet ju knappast på dem men jag härdade ut. Efter en natt med hemska smärtor var fredagen ganska okej ända fram tills kvällen då det återigen började krampa ordentligt. Märkte också hur jag plötsligt började blöda mängder. Det var far beyond vad som kändes normalt och jag ringde efter lite velande till sjukhuset. De bad mig att avvakta, fick åka in om jag var orolig men de skulle inte heller göra nånting annat än avvakta om jag kom in och då kände jag att jag hellre ville stanna hemma. Nån timme senare forsade det fortfarande lika mycket och jag började känna mig smått svag med mjölksyra i både armar och ben. Bestämde mig för att åka in på kontroll för det började kännas smått olustigt. 

Hade tur verkligen, fredag kväll och mitt i semestern men jag fick ändå träffa läkaren ganska omgående, Nu visar det sig att hela fosterhinnan med fostret fortfarande finns kvar i min livmoder. Det som borde ha avlägsnats i och med skrapningen i onsdags! Jag känner mig ganska frågande men läkaren förklarar att det här faktiskt kan hända även den bästa. På nåt sätt vill jag ifrågasätta men jag är för trött och har för ont för att orka tänka alltför mycket på det. Eftersom jag hade ätit kvällsmat innan vi åkte in skrev läkaren upp mig på en akuttid för en ny skrapning redan morgonen därpå. Jag skulle alltså bli tvungen att genomgå proceduren EN GÅNG TILL! Kände mig bara tom och bedövad. Blev erbjuden att sova kvar och för att slippa släpa upp både S och babyskrutt tidigt morgonen därefter för att skjutsa in mig, valde jag att göra det. 

Det blev inte särskilt mycket sömn den natten, sov oroligt redan från början och strax innan kl 4 vaknade jag av riktigt hemska värkar. Borde kanske ringt på personalen och fått smärtstillande men jag valde att försöka stå ut istället. Lyckades somna om igen strax efter kl 5 för att sen bli väckt kl 6.30 för att det var dags att duscha och göra i ordning inför operationen. När jag går till toaletten känner jag att nåt är på väg ut, skyndar mig dit men precis när jag ska sätta mig åker nåt i golvet. Har svårt att hålla mig från att spy, jag har lite svårt för blod och annat jox. Det var hinnsäcken som låg där på golvet vid mina fötter, helt intakt och stor som en apelsin. Det tog all styrka och mod i mig att få upp den från golvet för att spola ner den, jag fullkomligen skakade. 

Blev lite hoppfull att det skulle betyda att jag inte behövde genomgå skrapning nr 2 men de ville göra ingreppet ändå för att försäkra om att allt var ute så jag inte skulle åka på en infektion senare. 

Vad jag verkligen inte kan förstå är hur de vid den första skrapningen kan ha missat att få ut fostret och hinnsäcken?! Okej om det blir kvar litegrann men ALLT var kvar?!?!?!?! Hur kan man missa en hinnsäck stor som en apelsin?? Dessutom fylld med fostervatten! 

För det här var ju inte alls jobbigt redan från början... självklart skulle kniven vridas runt några extra varv i såret så man inte får ens minsta chans att försöka börja bearbeta det hela. 

Drömmen om ett syskon..

..gick ännu en gång i kras. Idag skulle jag ha varit i vecka 12+0, den där magiska gränsen då man mer eller mindre ska vara safe. Dagen då man pustar ut och äntligen känner mer lycka än rädsla över graviditeten. Vi fick inte uppleva det den här gången heller.

I helgen som var började jag smått blöda men eftersom jag redan varit på ett ultraljud i v.7+3 och sett ett litet hjärta banka så kände jag mig inte helt orolig. Det var ju så nära v.12 och hittills har allt bara rullat på precis som det ska utan några misstankar om att nåt skulle vara fel. Eftersom de sparsamma blödningarna fortsatte även på måndag morgon ringde jag kvinnokliniken och fick en tid för att kolla upp det. Fortfarande in i det sista tänkte jag att allt bara skulle se normalt ut och att blödningen inte skulle vara nåt speciellt. Dessvärre berättar läkaren att han ser ett foster därinne men att det endast är 10 mm stort och inte vid liv. Missed abortion. Hans bedömning är att det dött i v.7, alltså bara nån dag eller dagar efter att jag själv sett det bankande lilla hjärtat på ultraljudsskärmen.

Man tror att man är beredd på såna nyheter men det kan man nog aldrig vara. Jag kämpade mot tårarna medan han berättade om mina alternativ. Antingen att få hem abortpiller som jag skulle ta under flera dagar utan garanti för att det skulle sätta igång det hela och då få lov att skrapas istället. Eller boka tid för skrapning direkt. Det känns som att valet var väldigt enkelt, bara tanken på att ta en massa piller och sen blöda som en galning hemma och till sist spola ner sitt efterlängtade barn i toaletten gjorde mig illamående. Visst, det är ju vad som skulle ha hänt om kroppen fattat att jag fått missfall och skött det på egen hand men i det här fallet känns det mest humant att bara få åka in, sövas ner och sen ska det vara över.

Jag fick en tid redan igår, onsdag. Själva ingreppet gick bra och jag fick åka hem några timmar efter. Känner mig trött, matt och ledsen men fysiskt är allt bra. Lite mensvärk som övergår att kännas som lättare värkar till och från men såpass svaga att jag inte ens behöver ta alvedon. Blöder litegrann men inte mycket alls. Det är värre med det som pågår i huvudet. Eller inte pågår. Jag känner mig bara helt tom.

Hur ska man orka med hela den här karusellen igen? Tänk om det blir lika en tredje gång??

Mitt i semestern

Det här med bloggande har verkligen blivit lidande. Semesterns tredje vecka är snart slut och vädret har ju varit allt annat än till belåtenhet. Jag hade hellre haft 25 grader och sol än iskyla och regn. Hade ju tänkt åka till stranden med Svea för första gången och se henne leka loss med både sand och vatten. Skulle vi åka en dag som denna så hade hon ju frusit ihjäl på 10 minuter!

S slavar stressat på med målning av huset. Vi har fått låna en byggställning av pappa som han behöver tillbaka igen ganska snart. Vädret har ju inte riktigt tillåtit målning var och varannan dag så S känner sig ganska jagad och pressad = inga familjeaktiviteter. Svea och jag har gått varann på nerverna till och från så nu har vi de senaste två veckorna bokat in en massa aktiviteter som Leos lekland, bad på Lögis, titta/klappa djur på Kungsbyn, häng med kusinerna på Erikslund shopping osv. På söndag har vi äntligen en familjeaktivitet inbokad i alla fall!! Det har ju känts lite sådär att vi åker och hittar på roliga grejer medan S kämpar på hemma. En dagskryssning med Viking Line står på schemat och jag tror det blir riktigt nice! Kanske till och med såpass att jag och Svea åker med moster och kusinerna på en likadan kryssning redan i mitten på nästa vecka. :)

För övrigt fick jag precis veta härom dagen att jag kom in på en utbildning jag sökt till hösten. Ska bli spännande men nog ganska meckigt också pga flera anledningar. Det är en 2-årig utbildning på 75% takt på distans med några träffar i Sthlm. Tanken är att plugga och jobba samtidigt så det blir nog lite av en utmaning!

Midsommar!

Nu är det bara minuter kvar till en liten minisemester på 5 dagar! Ser framemot att få umgås med mina två älsklingar istället för att harva på jobbet. Vädret verkar ju allt annat än lovande men det är ändå skönt att vara ledig. Håller tummarna att vädret hinner ändras till det bättre sen när den riktiga semestern börjar v. 28. Annars lackar jag ur totalt!

Svea är inne i en alldeles fantastiskt härlig ålder just nu! Hon kopierar precis ALLT vi gör. Haha. Torkar vi händerna på en handduk så gör hon det också, hon torkar brickan till sin barnstol om hon får en våtservett, hon tar bort locket från sin nässpray och stoppar den i näsan, hon försöker sätta sina skor på mina fötter, hon drar i sina kläder till och från (jag drar visst lite mycket i mina leggings som envisas med att åka ner hela tiden). Hon hjälper till att packa ur matvaror när vi handlat, hon hjälper till och tömmer diskmaskinen när disken är ren osv osv osv. Det är bara så cute!!

Galet vad man saknar sin lilla buskorv medan man är på jobbet! Jag kan knappt kolla på foton på henne utan att bli lätt nervsjuk.