2,5 vecka

Helt galet! Det är verkligen helt galet! Nu är det bara 2,5 jobbvecka kvar, sen "ledigt" i närmare ett år! Detaljerna är inte fastställda än men jag ska försöka vända och vrida på dagarna så det blir i princip ett år hemma med vår lilla. Har fortfarande inte greppat det och tror inte jag kommer göra det förrän vi väl kommit hem med vårt lilla knyte.

Vi har haft lite set backs gällande tapetseringen av barnkammaren, vi var helt övertygade om att vi köpt en ordentlig kvalitetstapet men sen har den varit totalt omöjlig att arbeta med. Nu hittade vi en lapp i botten av lådan där det står att det är en papperstapet = tapeten ska limmas, INTE väggen. När vi köpte tapeten sa tjejen i butiken att det var en easy-up så vi köpte ju givetvis sånt lim utan att begrunda det hela så mycket mer. Inte konstigt att det varit apsvårt och total katastrof att försöka sätta upp tapethelvetet! Av de 7 våderna vi hunnit fått upp verkar det dock bara som att vi måste riva en av dem, de andra ser långt ifrån perfekta ut där de sitter men det är överkomligt. Visade ju sig att vi hade rätt om tapeten, det är en bra kvalitetstapet, problemet har ju bara varit skit bakom spakarna. Klantigt av oss att inte kolla upp det mer noggrant men ruggigt irriterande när man går till en affär som är specialist på tapet/färg som lyckas tuta i en fel information. Vi hade räknat med att bli klara med tapeterna i helgen som var, nu blir det nog inte förrän nästa helg. Suck!

För övrigt pryds mitt vänstra ringfinger med en vacker skapelse numera! Det ska planeras och räknas en del först men kanske att det blir bröllop nästa sommar!

Uppdatering

Mina inbokade möten med dietist och läkare för att diskutera diabetesen gick över förväntan bra. Dietisten hade inte så mycket nyheter att komma med, jag hade redan bra koll innan men det var skönt att få vissa saker bekräftade. Träffade läkare igår och det lät försiktigt optimistiskt, mina värden ligger ganska bra och for now kommer det räcka med lite småjusteringar i kosten. Jag fick svar på blodprovet de tog i samband med glukosbelastningen också och det visade att jag inte haft några höga blodsockervärden även längre bakåt i tiden. Skönt att höra! Det kändes även som en lättnad att få veta att jag precis nu är i den fasen som brukar vara värst när det handlar om graviddiabetes och eftersom mina värden verkar vara under kontroll är risken ganska liten att jag åker på insulinsprutor. Small victory!!

Alla hjärtans idag... Vet att det kommer att bli en alldeles speciell dag! :) <3 div="">

Igår hade jag och S en riktig myskväll, kan nog tom kalla det för dejtkväll. Middag på Laxmi efter jobbet och sen åkte vi och kikade på hockey. Första gången S varit på en hockeymatch. :) Verkar som att han uppskattade det även om han inte är någon sportfantast direkt.

7 veckor kvar till BF... overkligt!!

Ödets ironi

Det är helt enkelt bara så att jag inte kan få slappna av, inte en endaste sekund! Har min graviditet varit för easy-going och därför kryddar universum det hela med diverse åkommor?? Graviddiabetes kändes som att det räckte och blev över faktiskt men kanske blir jag straffad för att jag inte blivit totalt uppstressad över det? Eller så har jag helt enkelt bara världens otur... men jag ska snabbt tillägga att jag ändå har någon form av tur i oturen, allt hade kunnat vara mycket värre.

I fredagskväll blev det en ofrivillig åktur in till förlossningen, när jag gick på toa upptäckte jag att jag blödde litegrann. Lyckades leta fram telefonnumret till förlossningsmottagningen och i samråd med en barnmorska åkte vi sedan in vid 22-tiden. De kopplade på mig CTG för att kolla mig, bebisen och eventuella värkar. Allt verkade dock frid och fröjd men de ville ändå hålla mig kvar över natten för vidare observation eftersom läkaren inte kunde fastställa vad blödningen berodde på efter noggrann undersökning. Eftersom jag har testat positivt för multiresistenta bakterier får jag inte dela badrum med andra, dvs jag fick inte sova kvar i någon av sovsalarna, utan jag fick det unika nöjet att (försöka) sova på en förlossningsbädd i en förlossningssal! Klart det är skönt med eget rum men jag hade nog föredragit en lite bekvämare säng. Vid 13-tiden på lördagen blev jag utskriven (sån lättnad). De kan fortfarande inte säga vad blödningen berott på men eftersom lilla pyret mår bra och jag mår bra så kände de ingen oro för att släppa hem oss. Lilltösen får gärna komma lite tidigare än beräknat men inte såhär tidigt!

Nu har vi i alla fall numret till förlossningen tydligt uppskrivet i köket så vi är redo den dagen vi skjuter skarpt!

Såhär sliten blir man när man inte får sova ordentligt...

Bara att bita ihop

Okej.. det är inte så katastrofalt som det skulle kunna vara. Men jag kan väl erkänna att jag har lite svårt att acceptera det hela. Resultatet från glukosbelastningen blev inte riktigt vad jag hade hoppats, jag låg visserligen bara 0,1 över gränsvärdet men det var tydligen tillräckligt för att få diagnosen graviddiabetes. Försöker fokusera mina tankar på att det är mindre än två månader kvar till nedkomst och att jag förhoppningsvis klarar mig ifrån insulinsprutor. Det går lite sisådär dock, jag är galet stickrädd och det kan tyckas störtlöjligt för dem som inte är det. 3 dagar i veckan, 4 ggr per dag ska jag sticka mig själv i fingret för att kontrollera nivån på blodsockret och sen ska jag ringa in resultaten varje torsdag. Har fått tid hos en diabetesläkare nästa vecka och ska även få träffa en dietist för att gå igenom hur jag kan påverka blodsockret utifrån vad jag äter.

Det är bara att bita ihop, jag har ju inte så mycket val. Vill ju inte skada min älskade lilla bebis i magen heller så nu är det upp till kamp mot sockret. Kan väl skatta mig lite lycklig över att jag inte har tok-cravings efter sötsaker men det kommer att bli en pärs att klara sig helt utan cola. Sticken i fingret kanske jag så småningom kan överleva men om jag åker på insulinsprutor så säger jag upp mig! Då tänker jag inte vara med nå mer!! Ska göra allt i min makt för att undvika att det blir så.

Har efter väldigt många om och men lyckats sticka mig två av de fyra gångerna idag. Efter x antal ångestattacker och dödsfruktan har det gått, dock långt ifrån smidigt! Kruxet när man ska sticka sig själv är ju att man VET när man trycker på knappen, dvs man VET när det kommer sticka till och göra ont. För mig funkar det rent krasst så att jag automatiskt har reflexer som undviker smärta, alltså drar jag reflexmässigt undan mitt finger samtidigt som jag trycker på knappen. Lite svårt att lura sin egen hjärna liksom. Så även om det inte går som en dans på rosor får jag väl försöka vara lite stolt över att jag ändå LYCKATS genomföra det över huvud taget, bara det är stort! Åtminstone för mig...