Söt som socker

När vår lilla räka fyrar av sina bästa leenden är allt glömt och förlåtet. Nätterna och dagarna fyllda med skrik bleknar fort och hon skulle nog kunna komma undan med precis vad som helst. Haha! Haft en sämre dag igen med mycket skrik, stackars lilla älsklingen att hon fortfarande har så ont i magen. 

För övrigt så blev vi äntligen i princip klara med hennes rum igår. Golvet är på plats och det är bara golvlisterna samt en av taklisterna kvar att sätta dit igen. Beställde lite inredningsprylar åt henne idag och jag längtar tills vi får hem dem!! Visserligen ska hennes rum fortfarande få agera gästrum ett tag till men jag vill ändå se till att vi har allt hemma för att göra klart det åt henne sen.

Kulturkrock

Sverige och Frankrike ligger inte så väldigt långt ifrån varann varken på kartan eller i utveckling eller annat. Men vi har en hel del olikheter och skillnader i tänk. Det här märker jag alltmer i och med våra diskussioner hemma om tex hur vi ska uppfostra vår lilla räka, vid vilken ålder hon ska börja på dagis, när och hur man ska medicinera osv osv. Helt plötsligt ligger Sverige på jorden och Frankrike på månen.

I Frankrike medicinerar man allt, precis allt. Är du förkyld finns det medicin för det, har du minsta lilla ont i halsen eller nån liten infektion ges antibiotika utan att blinka. Paracetamol kan man äta mot i princip allt, har man minsta lilla tillstymmelse av huvudvärk eller feber eller kanske lite magvärk så proppar man i sig 1g (1000 mg) paracetamol som man lätt får tag på receptfritt på apoteken, här får du det endast på recept från läkaren i den styrkan. När det gäller min älskade man så får han fortsätta så om han nu så envist vill det men när det kommer till vår lilla räka är det tvärstopp! Hon ska inte bli iproppad en massa alvedon när det egentligen inte behövs. Medicin är bra, när den BEHÖVS! Men jag tycker inte man ska stoppa i sig en massa läkemedel i onödan. Förstå mig rätt, jag tar också alvedon om jag har ont i huvudet men jag känner inte att jag behöver äta en massa paracetamol om jag har 38 graders feber en dag.

Det finns ju en väldigt bra anledning till varför man inte ger antibiotika för minsta lilla grej numera. Det kommer bara fler och fler olika typer av multiresistenta bakterier och det beror på att vi fått antibiotika för lättvindigt. Kanske har jag börjat tänka över det här ännu mer sen jag åkte på att få multiresistenta bakterier och det blev problem när jag plötsligt behövde antibiotika. Vem vet. Men det spelar ingen roll. S tycker det är skandal att man inte får hjälp från familjeläkaren när man åker på influensan, men vi vet ju att det inte finns nåt att ta för att utplåna virus. Bara att vänta ut det. Sova, dricka mycket och härda ut.

Så.. Anledningen till att jag tog upp det här ämnet idag är för att lilla babyskrutt fick sin första vaccination i tisdags. Som bekant kan de få feber och bli gnälliga och hängiga från den. Det är vid såna här tillfällen det verkligen märks hur olika vi tänker. S tyckte vi skulle ge alvedon i lite förebyggande syfte eftersom hon var extra kinkig (trots att BVC tydligt sa att vi inte ska göra det). Jag hade nattskiftet med lilla räkan och hon sov ganska dåligt, var extra gnällig men inte så jättevarm. Kanske fick hon en liten släng av feber, dock ingen hög sådan och hon var inte det minsta medtagen utan väldigt alert (dock mer gnällig än vanligt). I det läget tycker jag det är totalt onödigt att ge henne medicin. S tog över på tidiga morgonen och när jag vaknade några timmar senare hade han varit i full färd med att vilja ge henne alvedon för att hon var varm. Dock hade han tagit tempen och sett att den låg på 37.5 så det blev inge alvedon.

Gissar att vi kommer att vara oense om sånt här även framöver...

Jag ger upp

Jag blir galen snart. Eller gråhårig. Eller både och!

Vi gjorde ett nytt försök med Althéra men för att få det på recept från BVC måste man göra en provokation med ersättning innehållande mjölk för att förvissa sig om att det är mjölken som bebisen reagerat på. Nej, jag är inte förvånad över att hon inte reagerade när vi gjorde provokationen, jag har ju inom mig hela tiden vetat att hon inte är allergisk mot mjölk (oavsett vad BVC tror/trott). Det är ju inga nyheter liksom och vi har ju mer eller mindre redan fastställt det tidigare. Dock trodde jag att Althéran skulle vara mer skonsam mot hennes mage och ville ha den på recept så vi kan fortsätta ge henne det.

I helgen testade vi vanlig NAN Pro 1 igen. Hade förväntat mig magknip och mycket mer skrik men det kom inte. Fortsatte med NAN Pro 1 i ett dygn och bytte sen till NAN Sensitive. Hon har inte blivit bättre men hon har heller inte blivit sämre. Jag sliter håret av mig snart!! Det finns alltså ingenting vi kan göra eller ge henne för att få någon form av skillnad och underlätta för henne. Hon är lika gasig som tidigare, pga laktulosen, som vi däremot inte vågar sluta med eftersom hennes mage blir stenhård utan. BVC kommer vara lika förbryllade när vi ska dit imorgon och när jag talar om resultatet av provokationen.

Okej, jag kan ju i alla fall once and for all säga att vår lilla älskling INTE på något sätt är allergisk mot mjölk, inte heller överkänslig. Hennes eksem blev inte bättre trots att vi gav Althéra och den har inte blivit sämre efter att hon fått NAN igen. Bara att förlika sig med att jag aldrig kommer få nån rätsida på det här.

Imorgon är det dags för första vaccinationen. Lite lätt ångest inför det, tycker vår älskling fått lida tillräckligt med alla magsmärtor och nu ska vi få henne stucken. Det är ju för hennes eget bästa men det gör ont i mammahjärtat!

Lilla babyskrutt blev för övrigt 3 månader igår på morsdag!

Ljud i natten

Precis blivit väckt av väldigt osöta ljud från babyn. Såpass att jag snuddade vid tanken på att ringa en exorcist. Hur kan en så liten kropp vara fylld med så mycket gaser?! Och hur kan ljudnivån överträffa vad man kan förvänta sig av en stor karl?? Blev så skrämd att jag hoppade en halvmeter upp i luften. Kom på mig själv att skratta till sen, fick bita mig i tungan för att inte väcka lilla älsklingen helt. Hon är ju tack och lov inte upprörd när hon halvsovande ligger där och klämmer. Ingen idé för mig att somna om nu heller när det bara är en halvtimme kvar till matning.

Tröttast

Alla nätter på soffan börjar ta ut sin rätt. Ryggen värker värre än nånsin och trots att jag den senaste veckan lyckats söva lilla Svea mellan 23.30-3.30 har det inte betytt att jag själv kunnat sova alla de timmarna. Jag har inte alltför höga förhoppningar än men kanske, KANSKE, har vi fått till något av en nattrutin. Jag justerar matningarna under dagen/kvällen så den sista matningen ska ske någon gång mellan 23.00-00.00. Sen har lilla baby skrutt sovit tills jag väckt henne för ny matning vid 3.30 så hon lagom är nyäten och somnat om tills pappa tar över kl 4.00 och mamma får gå till sängen och sova ett par tre timmar. Vi måste få tummarna ur och lägga golvet i barnkammaren så vi kan montera ihop gästsängen igen och ställa den där tills hon är stor nog för att sova i sitt eget rum. Spjälsängen står tom i vårt sovrum, den användes inte mer än ett par dygn när vi precis kommit hem från neonatalavdelningen. Sen dess sover räkan i babynest på soffan med en av oss slitna föräldrar som sällskap. Tufft skit att inte får sova i samma säng som sin älskade fästman. Vi var ju så glada över att få slippa sjukhussängarna och längtade efter att få ligga sked i vår egen säng. Lyckan var flyktig, vette tusan när vi kommer kunna göra det igen. Dock ångrar vi inte vår lösning, det här är enda sättet för att vi båda ska få någon form av sömn så vi orkar med.

Hade för övrigt en i princip helt skrikfri dag igår men det togs igen med en hel skrikdag idag istället. För att bibehålla balansen liksom. Haha. Lilla älsklingen blev 12 veckor idag, snart måste det vända! 

När inget hjälper

Kampen om Sveas mage. Del sjuttioelva. Typ.

Internet är fullt av tips för bebisar med känsliga magar, BVC ligger i lä där, de har inte haft mycket att komma med alls. Bebisar med magont borde vara vardagsmat för dem och de borde ha en hel hög med tips i bakfickan som de kan tipsa rådvilla föräldrar om. But no.

Hittills har vi testat följande:

Bröstmjölk. När den gav magknip slutade jag äta precis ALLT som ens skulle kunna tänkas ge magont (även sånt som kändes långsökt att det skulle ge gaser eller magknip).

5 olika ersättningar!
* NAN Pro 1 - hon fick ont i magen och jag bestämde mig att byta till en snällare ersättning
* NAN HA - fortfarande hemskt magont och BVC tror det är mjölkallergi
* Althéra - får från BVC och testar, ingen förbättring. BVC tror hon är såpass allergisk att hon reagerar trots att Althéra räknas som mjölkfri
* Nutramigen - nästa burk från BVC. Hon får vidriga kramper och efter en veckas plågande av den stackars bebisen säger jag att det får vara nog!
* Semper Lemolac - hört från fler att det är det enda som fungerat så i ren desperation byter vi och problemen blir mindre till en början.

Minifom före varje måltid. Verkar inte hjälpa ett dugg men jag vågar inte chansa och sluta med det ifall risken finns att hennes gaser blir ÄNNU värre. Om de nu kan bli det.

Sempers magdroppar - 5 droppar varje dag, ska göra underverk enligt vissa men vi har inte märkt nån skillnad. Får för mig att det ändå är bra med lite goda bakterier så vi fortsätter.

Rapsolja - för att mjuka upp bajset och förebygga förstoppning. Hon blir hård i magen av ersättning.

Laktulos - för att mjuka upp bajset och förebygga förstoppning

Kolikmassage - både Vattenhjulet och Sol och Måne

4 olika flaskor!
* Calma - försökte kombinera amning och flaska. Calma fungerade inte alls för henne, hon hittade en egen teknik så hon fick så mycket från flaskan att hon höll på att kvävas (och svalde mängder med luft).
* Philips Avent - Funkade bättre än Calma men hälften av det hon drack hamnade utanför
* Dr Brown - Hört att det skulle vara flaskornas Rolls Royce och ALLT bara blir rosenskimrande så fort man byter till den. PFFFT, säger jag! Känns värdelöst att ha kastat ut 119 spänn på en flaska som använts en gång.
* MAM Anticolic - Den som hittills fungerat bäst och hon inte dreglar utanför när hon äter från. Nu byter vi inte flaska mer!

Vi har testat alla möjliga positioner när hon ska äta, mer upprätt, helt sittande osv. Vi har tagit pauser för att rapa. Vi rapar henne alltid efter. Vi använder pysventil för att hjälpa henne med alla gaserna 1-2 ggr per dag. Hon får sova på mage på dagtid under uppsikt för att få lite ro. Vi har försökt hålla henne upprätt när hon ska bajsa, vi provat hålla henne i grodposition. Hon är totalt immun mot allt!

Funderar på om jag fått med allt...

Vårt nästa steg är följande:
Vi kommer att göra ett nytt försök på Althéra, byter även ut rapsoljan mot kokosolja och fortsätter med laktulos i små mängder med varje matning. Sen är det bara att vänta. Se om det blir bättre annars vänta på att hennes mage och tarmar ska utvecklas och bli starkare.

Försöker hålla en positiv attityd

Dagens BVC besök gick väl någorlunda hyggligt. Tror att sköterskan äntligen förstår att problemen vi beskriver är verkliga problem och inte bara nåt jag hittar på för att jag är känslig och det blev överväldigande att få en liten bebis. Jag kan på sätt och vis kanske förstå att de är lite skeptiska, finns säkert många som inte alls varit beredda på att behöva ge avkall på precis allt vad egna behov heter men det går inte att undgå att det känns trist att inte blivit tagen på allvar på direkten. Så idag har vi konstaterat (läs: hon konstaterat, jag vetat länge) att vår lilla ängel helt enkelt är extremt känslig gällande det mesta. Känslig mage, känslig hud, känsliga tarmar osv osv. Berättade även idag att vi enbart gått över på ersättning på grund av omständigheterna och idag fick jag en skopa beröm för tiden jag ändå kämpat med pumpandet (och inga nedlåtande ord om varför jag slutat). Victory! Hon märkte väl på mig också att svampen och smärtorna från den verkligen hade blivit nådastöten för det hela. Fick även beröm för att hon ansåg mig ha en så positiv anda och attityd trots vår konstanta kamp med Sveas välmående. Jag har inte tänkt på det så själv förrän hon sa det, men visst, jag försöker ta det med en klackspark. Vi skämtar ofta om problemen och kan ibland skratta högt när hon plötsligt lägger av en brakfis medan vi sitter och kollar på tv. Jag tror inte man orkar med annars, tar man det för allvarligt och börjar skuldbelägga sig själv att det inte blir bättre så blir man nog snabbt deprimerad. Jag och S är nog väldigt lika där, vi sätter full fokus på de uppgifter som hamnar framför våra fötter. Det är inte ofta vi ältar allt det jobbiga utan vi skämtar om det istället och bibehåller fokus på att klara av uppgiften på bästa sätt.

Nu väntar vi bara på att Svea ska växa, att veckorna ska gå. De hade inget annat än Laktulos att komma med gällande när det gällde laxerande, hon är fortfarande för liten. Suck. Bara att försöka härda ut och hoppas på att allting vänder snart. Kanske är tur ändå att dagar och nätter går samman till en enda dimma, allt handlar bara om mattiderna och däremellan försöka trösta ledsen bebis. Dagarna går snabbt på så vis och de gångerna jag själv hinner äta nånting under dagtid är guld värt. Känns i alla fall skönt att jag inte måste skriva upp minsta sak jag stoppar i munnen för att försöka forska i vad lilla älsklingen reagerar på. Bara känslan att kunna äta filmjölk eller ta en skiva ost eller ännu bättre: Kunna ha bregott på mackorna istället för mjölkfritt-flora-äckel.

Imorgon firar jag och S 4 år! Dessvärre existerar ju inte mysmiddagar för tillfället, vi äter alltid i skift medan den andra tar hand om lilla skrikloppan. Men vi kanske kan göra en ordentligt god middag ändå! Måste ju fira vår kärlek till varann också, viktigt att inte glömma den mitt uppe i all fokus på mini-älsklingen.

Ersättning

Sen en vecka tillbaka har vår lilla sötskrutt endast fått ersättning. Jag hade nog tänkt att försöka hålla ut och fortsätta pumpa åtminstone några veckor eller nån månad till men nu blev det inte så. För ca 1,5 vecka sen började brösten smärta outhärdligt, de första dagarna bet jag mig i tungan och tog mig igenom några pumpningar men förra helgen var smärtan obeskrivlig! Jag kan inte ens ha tunna klädesplagg som kommer åt bröstvårtorna då det känns som att någon gnuggar dem med sandpapper samtidigt som de utsätter dem för en skärbrännare. Smorde på Xylocainsalva men det hjälpte inte ett dugg. Misstänker svamp eftersom bröstvårtorna även blivit alldeles ljusrosa så jag åkte in till amningsmottagningen på sjukhuset idag för att ta ett prov. Min mjölk har ju redan börjat sina eftersom jag inte kunnat pumpa dagarna i ända pga lilla prinsessans magsmärtor/skrikande. Det här var droppen som fick det hela att rinna över, eftersom jag inte kunnat pumpa på hela veckan pga smärtorna from hell har mjölkproduktionen i princip avstannat helt.

Känns lite läskigt. Jag har inget emot ersättning, jag vet att det är ett fullgott substitut för bröstmjölk och jag vet många barn som enbart fått ersättning och mår hur bra som helst nu flera år senare. Anledningen till att det känns som jag är på djupt vatten är för att min lilla älskling blir så hård i magen av ersättning. Hittills har ju vår mix av bröstmjölk och ersättning någorlunda hållt igång hennes mage. Hon får laktulos och rapsolja med varje matning men har ändå svårt att bajsa. För att inte tala om gaserna hon får från laktulosen! Det börjar bli ohållbart, stackarn skriker dagarna i ända medan magen mullrar riktigt elakt. Måste fråga BVC på tisdag om man kan få något annat laxerande som inte lämnar hennes mage i uppror på det där viset.

En sak vill jag absolut tillägga, sen vi började med enbart ersättning har hon inte haft några konstiga utslag alls. Nothing, nada, zipp!

Jag kanske kan lyckas få igång min mjölkproduktion igen efter att ha fått bukt med bröstsmärtorna men jag börjar känna att det får vara nog. Hon mår bra av ersättningen och jag behöver inte ha konstant dåligt samvete för att eventuellt ätit nåt (som vi aldrig vet vad) som ger henne djävulska utslag.

Min amningshistoria

Min förlossning gick på tok för snabbt, bland annat det resulterade i att lilla Svea var väldigt medtagen när hon kom ut. Som jag nämnt fick de starta andningen på henne precis efter hon kommit men att hon klarade andningen själv efter det. Innan de kom tillbaka med henne till oss i förlossningsrummet matade de henne med 30 ml ersättning och hon sov så gott i min famn. Fick ha henne där hos oss i ungefär 45-60 minuter innan det var dags att flytta henne till neontalavdelningen. Två sköterskor kom in med en rullstol och pappa fick sätta sig i den med det lilla knyttet och de rullade iväg. Hade precis innan fått veta att jag inte fick följa med dem direkt pga att jag testat positivt för ESBL (multiresistenta bakterier) i somras och de var tvungna att kolla upp först hur de skulle hantera det uppe på avdelningen. Tre timmar fick jag ligga kvar ensam i förlossningssalen och bara vänta samtidigt som jag funderade på hur vår lilla dotter mådde. Kanske var tur att man fortfarande var hög på adrenalin efter förlossningen så det hela inte kändes så traumatiskt som jag dock kan tycka i efterhand att det borde varit. Jag fördrev tiden med att ringa runt till familjen för att berätta om den oväntade tillökningen som skett under natten.

Eftersom jag inte fått ha henne på mitt bröst efter förlossningen hade inte min kropp heller riktigt insett att mjölkproduktionen borde starta. Uppe på avdelningen fortsatte de att tillmata henne med ersättning ur en Calma-flaska och när jag väl fick komma dit satte de mig vid en bröstpump direkt. Jag var extremt motiverad att få igång min mjölkproduktion så vi sedan skulle kunna få igång även amningen. Jag pumpade och pumpade och pumpade tills det tillslut kom mer och mer mjölk som togs hand om och sedan hamnade i flaska till Svea. Calma-flaskan är extremt lovordad av precis alla sjuksköterskorna på neontalavdelningen, den ska efterlikna tekniken som bebisen även använder vid amning så den ska inte störa amningen. Don't get me started on that! I de flesta fall kanske det funkar så men vi är ett ett levande bevis på att det finns undantag (oavsett vad sköterskorna sen säger).

När min mjölkproduktion var lite mer stabil började vi kampen med att lägga till henne till bröstet. Hon var totalt oförstående och det slutade varje gång att hon gallskrek eftersom hon trodde att hon inte skulle få nån mat. Hon förstod inte alls att maten kom från bröstet och provade inte ens suga trots att sköterskorna helt enkelt satte in mitt bröst i hennes mun. Det slutade med att flaskan åkte fram och jag fick sätta mig och pumpa igen. Vi försökte så till fördärvelse men hon sökte aldrig aktivt efter bröstet utan letade efter flaskan. Började med amningsnapp på bröstvårtan så hon lättare skulle få tag men vi fick henne fortfarande inte att kämpa för att få maten. Vi testade att ge henne flaskan först för att testa bröstet efter, också misslyckat då hon hela tiden somnade ifrån även flaskan mitt i matningen = totalt omöjligt att få henne intresserad av ett bröst. Saken är den att hon lärde sig en egen teknik på den där Calma-flaskan så hon behövde aldrig kämpa för att få ur mjölken ur den (my ass att den fungerar som amning, inte när man har en dotter som förbigår den tilltänkta tekniken). Jag sa bestämt att jag ville plocka bort flaskmatningen från henne, insåg ju efter timmars kämpande dygn efter dygn att det inte skulle fungera. Många tårar föll innan det beslutet kom från mig och hon fick en sond i satt. Sond kändes hemskt men det var vårt enda val eftersom jag inte ville att hon skulle få flaska som förstörde amningen. Vi kämpade och kämpade och tillslut fick vi henne att börja suga på bröstet med hjälp av amningsnappen och när hon somnat efter 15-20 minuters ätande fick hon tillägg i sonden.

So far so good, trots mycket kämpande och mycket tårar kände jag mig ändå fokuserad och positiv till att vi skulle få det hela att fungera så småningom. Det som fortfarande inte fungerade var att hon inte var tillräckligt effektiv när hon åt vid bröstet och inte fick i sig den mängd mjölk som hon behövde. Mängden mat hon fick från sonden minskades successivt för att få henne mer aktiv vid bröstet men utan resultat. Hon åt fortfarande från mig i 15-20 minuter men fick inte i sig mer än 10, max 20 ml (när hon egentligen borde ätit 55-60 ml). Detta resulterade ju i att hon inte gick upp i vikt som hon skulle och jag försökte få sköterskorna att förstå att hon inte var mogen att klara av att äta tillräckligt från mig. Klart jag också ville bli av med sonden men jag ville ge henne den tiden hon behövde och inte göra avdrag i den aggressiva takt som de satte upp. Jag blev tillrättavisad av dem och de sa att bebisar tar den enkla vägen (om de upptäcker att de inte behöver anstränga sig för att få mat så slutar de anstränga sig helt enkelt). Mina åsikter var värda vatten, jag visste ju fortfarande att hon var för omogen för att klara endast amning än så länge.

Det fortsatte med aggressiva avdrag på sonden, under dagtid fick hon inget tillägg alls. Vändpunkten för mig blev när hon gick ner i vikt utan att ha blivit mer effektiv vid bröstet. Hon fick fortfarande i sig för lite mat. En dag höll vi på i timtals, hon åt i 20-30 minuter, somnade ifrån i 5 minuter, åt 15 minuter till, sov 3-5 minuter och åt igen. Sådär höll vi på tills hon alldeles utmattad somnade ifrån det hela helt och hållet efter att hon givetvis också skrikit hela tiden att hon var hungrig. Viktnedgången i samband med hets-amningen som även gav mig hemska sår var droppen. Jag bestämde mig för att hon skulle få flaska! Flaskan behärskade hon ju och då visste jag att hon skulle få i sig den mängd hon behövde. Jag har hela tiden haft mer än tillräckligt med mjölk åt henne så det var bara att sätta igång och pumpa och pumpa och pumpa. Det var ett väldigt jobbigt beslut att ta att hon skulle få flaskan, jag ville ju mer än allt annat att amningen skulle fungera. Gick till och med amningskurs för att lära mig att få till det om det strulade. Kände ändå att jag gjorde rätt och hon fick ju ändå min mjölk, även om den kom via flaska. La till henne ändå vid bröstet lite då och då enbart för närheten och så hon fick suga lite utan krav på prestation. Vi har även försökt när hon blivit större att enbart amma men hon förblev ineffektiv vid bröstet, tog amningsvikter och hon fortsatte att endast få i sig 15-20 ml.

Det som gör mig förbannad nu är alla sjuksköterskor/läkare/BVC/annat löst folk som på ett nedlåtande sätt ifrågasätter varför jag inte ammar henne! Herregud, fattar de hur många timmar jag sitter med den där jävla bröstpumpen för att hon ska få min mjölk?! Har jag inte ansträngt mig nog?! Har jag inte testat tillräckligt?!?! När hon bara skrek och skrek av hunger och jag tillslut efter veckors kämpande bröt ihop totalt var det fortfarande svårt att besluta om flaska men såhär i efterhand vet jag ju att det var det bästa beslutet för oss. Känns bara så fel att man ändå ska bli sedd som en dålig förälder pga amningshysterin som råder.

Kärt barn har många namn

Vår lilla solstråle (visserligen mer åskmoln än så länge) har redan fått massor med smeknamn. De varierar från dag till dag och det tillkommer nya hela tiden. Kärt barn har många namn som sagt..

Tänkte börja lista ner dem så man kommer ihåg senare (även visa henne när hon blivit äldre med risk för att hon blir förbannad, haha).

* Räkan
* Shrimp
* Shrimpy
* Baby shrimp
* Moody shrimp (många varianter på räka blir det!)
* Baby milk-breath
* Poopie
* Shipoopi
* Skruttis
* Sötskrutt
* Skrutt
* Ms Moody
* Lilla gödgrisen
* Pricken
* Ms Kick-a-lot
*Munchkin

Vet inte om jag fått med alla så får väl uppdatera listan allteftersom.

För övrigt är läget ganska som tidigare. Våra framsteg blandas med bakslag hela tiden. Min mjölkproduktion är nere i botten nu och pga sår from hell på bröstvårtorna tänker jag inte hålla på och hets-pumpa för att få igång den igen. Semper Lemolac fungerar bra för Sveas mage och hon har inte fått några eksem-utbrott, enda nackdelen är att hon blir hårdare i magen av det och därmed inte kan bajsa själv. Vi kör en redig blandning med Laktulos och rapsolja med varje matning men det blir inte bättre. Det är som hon inte kan hitta rätt muskler själv för att trycka ut bajset. Håller verkligen tummarna att vi ska få en vändning på det snart så hon får lite ro stackarn. Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara att konstant vara gasig och bajsnödig men inte få ut det.

Var hos barnmorskan igår för efterkontroll (lite sent kanske om man frågar mig, hon kom ju redan i februari). Mina frågor om varför hon kom tidigt kommer inte att bli besvarade, fick med mig förlossningsjournalen hem och i den finns ingenting som pekar på vad det kan bero på. Får helt enkelt inse att det kommer att förbli ett mysterium och inför nästa graviditet kanske boka in ett samtal med läkare och/eller kurator för att bearbeta det hela samt förbereda sig på den nya graviditeten. Risken är ju stor att man får prematurbarn igen om man redan fått det (självklart behöver det inte bli så men det kan nog vara bra att ha med det i beräkningarna). Något som var lite läskigt att läsa var att hon föddes med navelsträngen runt halsen och att fosterljuden var nere på 60 spm, förstår nu varför de hetsade på mig att krysta även mellan krystvärkarna. Jag hade ju redan på känn att hon kanske hade det tufft eftersom de pushade mig så mycket, tacksam över att de var så professionella och gjorde det på ett sånt sätt att jag förstod allvaret i att krysta ut henne snabbt men utan att bli orolig eller panikslagen. Kommer nog läsa den där journalen flertalet gånger känns det som, på nåt sätt känns det terapeutiskt att gå igenom förlossningen detalj för detalj i omgångar.