Min amningshistoria

Min förlossning gick på tok för snabbt, bland annat det resulterade i att lilla Svea var väldigt medtagen när hon kom ut. Som jag nämnt fick de starta andningen på henne precis efter hon kommit men att hon klarade andningen själv efter det. Innan de kom tillbaka med henne till oss i förlossningsrummet matade de henne med 30 ml ersättning och hon sov så gott i min famn. Fick ha henne där hos oss i ungefär 45-60 minuter innan det var dags att flytta henne till neontalavdelningen. Två sköterskor kom in med en rullstol och pappa fick sätta sig i den med det lilla knyttet och de rullade iväg. Hade precis innan fått veta att jag inte fick följa med dem direkt pga att jag testat positivt för ESBL (multiresistenta bakterier) i somras och de var tvungna att kolla upp först hur de skulle hantera det uppe på avdelningen. Tre timmar fick jag ligga kvar ensam i förlossningssalen och bara vänta samtidigt som jag funderade på hur vår lilla dotter mådde. Kanske var tur att man fortfarande var hög på adrenalin efter förlossningen så det hela inte kändes så traumatiskt som jag dock kan tycka i efterhand att det borde varit. Jag fördrev tiden med att ringa runt till familjen för att berätta om den oväntade tillökningen som skett under natten.

Eftersom jag inte fått ha henne på mitt bröst efter förlossningen hade inte min kropp heller riktigt insett att mjölkproduktionen borde starta. Uppe på avdelningen fortsatte de att tillmata henne med ersättning ur en Calma-flaska och när jag väl fick komma dit satte de mig vid en bröstpump direkt. Jag var extremt motiverad att få igång min mjölkproduktion så vi sedan skulle kunna få igång även amningen. Jag pumpade och pumpade och pumpade tills det tillslut kom mer och mer mjölk som togs hand om och sedan hamnade i flaska till Svea. Calma-flaskan är extremt lovordad av precis alla sjuksköterskorna på neontalavdelningen, den ska efterlikna tekniken som bebisen även använder vid amning så den ska inte störa amningen. Don't get me started on that! I de flesta fall kanske det funkar så men vi är ett ett levande bevis på att det finns undantag (oavsett vad sköterskorna sen säger).

När min mjölkproduktion var lite mer stabil började vi kampen med att lägga till henne till bröstet. Hon var totalt oförstående och det slutade varje gång att hon gallskrek eftersom hon trodde att hon inte skulle få nån mat. Hon förstod inte alls att maten kom från bröstet och provade inte ens suga trots att sköterskorna helt enkelt satte in mitt bröst i hennes mun. Det slutade med att flaskan åkte fram och jag fick sätta mig och pumpa igen. Vi försökte så till fördärvelse men hon sökte aldrig aktivt efter bröstet utan letade efter flaskan. Började med amningsnapp på bröstvårtan så hon lättare skulle få tag men vi fick henne fortfarande inte att kämpa för att få maten. Vi testade att ge henne flaskan först för att testa bröstet efter, också misslyckat då hon hela tiden somnade ifrån även flaskan mitt i matningen = totalt omöjligt att få henne intresserad av ett bröst. Saken är den att hon lärde sig en egen teknik på den där Calma-flaskan så hon behövde aldrig kämpa för att få ur mjölken ur den (my ass att den fungerar som amning, inte när man har en dotter som förbigår den tilltänkta tekniken). Jag sa bestämt att jag ville plocka bort flaskmatningen från henne, insåg ju efter timmars kämpande dygn efter dygn att det inte skulle fungera. Många tårar föll innan det beslutet kom från mig och hon fick en sond i satt. Sond kändes hemskt men det var vårt enda val eftersom jag inte ville att hon skulle få flaska som förstörde amningen. Vi kämpade och kämpade och tillslut fick vi henne att börja suga på bröstet med hjälp av amningsnappen och när hon somnat efter 15-20 minuters ätande fick hon tillägg i sonden.

So far so good, trots mycket kämpande och mycket tårar kände jag mig ändå fokuserad och positiv till att vi skulle få det hela att fungera så småningom. Det som fortfarande inte fungerade var att hon inte var tillräckligt effektiv när hon åt vid bröstet och inte fick i sig den mängd mjölk som hon behövde. Mängden mat hon fick från sonden minskades successivt för att få henne mer aktiv vid bröstet men utan resultat. Hon åt fortfarande från mig i 15-20 minuter men fick inte i sig mer än 10, max 20 ml (när hon egentligen borde ätit 55-60 ml). Detta resulterade ju i att hon inte gick upp i vikt som hon skulle och jag försökte få sköterskorna att förstå att hon inte var mogen att klara av att äta tillräckligt från mig. Klart jag också ville bli av med sonden men jag ville ge henne den tiden hon behövde och inte göra avdrag i den aggressiva takt som de satte upp. Jag blev tillrättavisad av dem och de sa att bebisar tar den enkla vägen (om de upptäcker att de inte behöver anstränga sig för att få mat så slutar de anstränga sig helt enkelt). Mina åsikter var värda vatten, jag visste ju fortfarande att hon var för omogen för att klara endast amning än så länge.

Det fortsatte med aggressiva avdrag på sonden, under dagtid fick hon inget tillägg alls. Vändpunkten för mig blev när hon gick ner i vikt utan att ha blivit mer effektiv vid bröstet. Hon fick fortfarande i sig för lite mat. En dag höll vi på i timtals, hon åt i 20-30 minuter, somnade ifrån i 5 minuter, åt 15 minuter till, sov 3-5 minuter och åt igen. Sådär höll vi på tills hon alldeles utmattad somnade ifrån det hela helt och hållet efter att hon givetvis också skrikit hela tiden att hon var hungrig. Viktnedgången i samband med hets-amningen som även gav mig hemska sår var droppen. Jag bestämde mig för att hon skulle få flaska! Flaskan behärskade hon ju och då visste jag att hon skulle få i sig den mängd hon behövde. Jag har hela tiden haft mer än tillräckligt med mjölk åt henne så det var bara att sätta igång och pumpa och pumpa och pumpa. Det var ett väldigt jobbigt beslut att ta att hon skulle få flaskan, jag ville ju mer än allt annat att amningen skulle fungera. Gick till och med amningskurs för att lära mig att få till det om det strulade. Kände ändå att jag gjorde rätt och hon fick ju ändå min mjölk, även om den kom via flaska. La till henne ändå vid bröstet lite då och då enbart för närheten och så hon fick suga lite utan krav på prestation. Vi har även försökt när hon blivit större att enbart amma men hon förblev ineffektiv vid bröstet, tog amningsvikter och hon fortsatte att endast få i sig 15-20 ml.

Det som gör mig förbannad nu är alla sjuksköterskor/läkare/BVC/annat löst folk som på ett nedlåtande sätt ifrågasätter varför jag inte ammar henne! Herregud, fattar de hur många timmar jag sitter med den där jävla bröstpumpen för att hon ska få min mjölk?! Har jag inte ansträngt mig nog?! Har jag inte testat tillräckligt?!?! När hon bara skrek och skrek av hunger och jag tillslut efter veckors kämpande bröt ihop totalt var det fortfarande svårt att besluta om flaska men såhär i efterhand vet jag ju att det var det bästa beslutet för oss. Känns bara så fel att man ändå ska bli sedd som en dålig förälder pga amningshysterin som råder.