Ja, inte bara utomhus utan även metaforiskt..
Farmor kommer tyvärr inte vinna den här kampen, det står väldigt klart nu efter att hon åkt på lunginflammation också. Det är bara en tidsfråga och ingen vet hur många dagar hon har kvar. Jag känner mig bara helt avtrubbad, allt har gått så fort så jag är fortfarande i chock. Det känns som att man inte riktigt har förstått vad det är som händer och jag tror att det kommer slå ner som en bomb när väl det oundvikliga sker. Tar långlunch idag för att hälsa på henne, vem vet, kanske blir sista gången jag ser henne.
Jag hoppas, hoppas verkligen att hon inte lider! De pumpar henne full med morfin och jag hoppas verkligen för hennes egen skull att hon inte är klar i huvudet när hon ligger där.
Tufft skit.. känns ju inte som att man är särskilt sugen på att festa och ha kul på Powermeet. Ska väl ner en sväng idag och kolla på finbilscruisingen och sen en sväng på kvällen men det kommer ju inte vara som tidigare år då man haft kul och bara kunnat koppla av. Sitter givakt med mobilen nära mig hela tiden i väntan på ett av de värsta samtalen. Även om jag är avtrubbad så tär det här ordentligt psykiskt har jag märkt, har inte sovit knappt nåt alls den här veckan och mardrömmarna avlöser varann.
Hoppas att farmor finner frid snart så hon slipper plågas.. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar