I´m alive!

Idag har varit en ganska traumatisk dag för mig, men på nåt konstigt sätt lyckades jag ändå överleva?!

Hade tid för läkarbesök, skulle ta blodprov i armen för första gången i mitt liv. Jag är hysteriskt nålrädd, eller stickrädd kanske man kan säga. Sprutor är ren dödsångest även fast de oftast knappt gör ont ens. Det är hela den där psykologiska biten innan som gör mig svag. En spruta eller nål som ska tränga igenom ytan på mitt skinn... huga..

Älskade syster var snäll och följde med mig som moraliskt stöd. Hon har ju numera klippkort på blodprovstagning (stackaren..), men är och har heller aldrig varit särskilt känslig av sig. Hon hade tid hos sin hematolog strax innan jag skulle till min familjeläkare så det var perfekt att vi hängde med varann. Eller ja, perfekt förutom en liten detalj; det innebar att jag fick se på när hon blev stucken! Det kändes helt surrealistiskt när hon och sköterskan avslappnat pratade om vilken arm som skulle stickas idag, vart det kunde tänkas finnas en åder som inte gömt sig. Jag kände hur rummet började snurra lite smått och när rören fylldes med min systers blod var jag allt annat än kaxig!

Men det blev tom värre.. I rummet där blodprovstagningen utfördes på syster min, höll sjuksystrar på och förberedde blodpåsar till patienter och när jag fick syn på en sån påse som de passerade med precis bredvid mig blev jag helt paralyserad och bara stirrade på den. Jag vet inte vad det är med just blod, men otäckt är det! Helt fast med blicken på blodpåsen hörde jag inte ens de uppmuntrande orden en av sköterskorna försökte ge mig inför min kommande provtagning.

Besöket hos läkaren gick bra, men jag blev med ens likblek så fort jag skulle till provtagningen. Kom på mig själv att sitta och hålla andan när hon stack nålen i mig och det var ändå inte förrän hon sa åt mig att andas som jag började igen. Hon var bra dock, pratade lugnt till mig och försökte göra det hela så avslappnat som möjligt. Sticket var inte så farligt som jag föreställt mig, egentligen jagar jag ju upp mig för något som inte alls är särskilt hemskt. Kan inte rå för det!! Jag hade hela tiden blicken bortvänd från det som hände med min arm, skulle jag sett rören fyllas så hade jag nog säkert svimmat.

Jag vet inte om det beror på att jag sovit dåligt den här veckan, om det var för stressen jag byggt upp inom mig inför blodprovet eller om det var för själva provtagningen men jag var väldigt trött och matt när jag kom hem! Inbillning säkert.. så mycket blod tar de ju inte...

Vilken klenis man är verkligen!! Hahahaha..