Hur kan man vara alldeles sjukt bakis i två dagar?! Mådde så illa fortfarande när jag vaknade imorse att jag nästan fick upp apelsinjuicen jag drack till frukost. Macka var inte ens att tänka på!
Känner mig fortfarande lite ostabil och var ordentligt trött när jag kom hem från jobbet. En liten powernap med en supersöt kissemiss liggandes på mig som sällskap har väl styrt upp det någorlunda, åtminstone tillräckligt för att jag skulle sätta fart och laga kvällsmat. Helt ärligt har jag varit fruktansvärt dålig på mat och matlagning den senaste månaden. Vissa kvällar har jag helt enkelt inte ätit nånting alls medan det bara blivit macka andra.. Idag slog jag på stort iaf och gjorde en riktigt god köttfärssås med pasta. Är ju så trött på köttfärssås egentligen så jag experimenterade lite med rödvin och annat jag kunde hitta härhemma. Måste säga att jag är riktigt nöjd över mina cooking skills! Det handlar ju egentligen bara om motivation, när jag väl är motiverad kan jag ha all inspiration i världen att laga god mat!
Helgen var riktigt trevlig, men jag leker med elden.. Helt ärligt så kan jag inte hålla mig ifrån killen som krossade mitt hjärta för en månad sen, jag är fortfarande kär och vill inget annat än vara nära honom. Så när han kom hem från Frankrike i fredags efter att ha varit borta i 3,5 vecka ungefär hann han väl knappt ens erbjuda att vi skulle äta middag innan jag redan var halvvägs på väg dit. Damn it! Det känns ju okej, jag mår okej, men frågan är ju om jag kommer fortsätta klara av att hålla min distans. Jag har slutat hoppas och jag tror knappast att det kommer bli som jag önskat, såvida han inte får något hårt slaget i skallen och tappar minnet och det samtidigt börjar regna guld från himlen. Ja, det är inte troligt är väl det jag vill säga med liknelserna.. Frågan är ju hur förnuftig jag vill vara...
Lördagen umgicks vi ju igen, det var utgång på schemat eftersom jag redan lovat den galna schweizaren att vi skulle ut när han kom hem från NZ. När S frågade om inte vi alla kunde gå ut tillsammans kunde jag ju inte direkt säga nej, han är ju också kompis med F och jag vet ju att F vill ha med S. Att jag sen håller min distans till S verkar inte spela nån större roll, han är ju som ett plåster på mig!
...och jag är ju inte stark nog att hålla mig ifrån honom heller så jag gör ju inget motstånd..
Men men... jag tänker fortsätta dejta, hoppas på att så småningom trilla över kärleken. Det är slut på förhoppningar, förväntningar och drömmar. Det här är den krassa verkligheten och det är bara att bita ihop och göra det bästa man kan av livets prövningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar