Aj som fan!

Jag var till knäspecialisten igår igen eftersom två veckors tuggande av antiinflammatoriskt inte har hjälpt som önskat mot mina onda knän. Efter första veckan jag började med Pronaxen kändes det lite bättre men sen blev det snabbt lika illa som det var innan igen. Högra knät var totalt svullet hela helgen och var det fortfarande när jag hade min inbokade tid igår. Det var ju lite ett sånt här läge jag fasade för eftersom läkaren sa att nästa steg skulle bli kortisonspruta direkt in i knät.

Jag är LIVRÄDD för sprutor! Blotta tanken på att få en spruta rätt in i ett inflammerat område som redan gör jätteont när man bara petar på det gav mig rysningar ända in i benmärgen. Jag borde ju varit förberedd på att det skulle bli så och borde börjat träna mentalt för det scenariot, men kanske nånstans inom mig hoppades jag att det var inbillning att knät fortfarande var dåligt. Fick smärtsamt veta att så inte var fallet, när han tryckte på utvalda punkter på knät där han förstod att jag hade ont så skrek jag rakt ut av smärta!

Det tog honom kanske 15 sekunder att gå och hämta nålen till sprutan och under den korta tiden var jag redan så uppjagad när han kom tillbaka att hela min kropp skakade okontrollerat. Svårt att beskriva hur det känns när man är sådär rädd, men jag kunde knappt prata för att jag skakade så mycket. Ganska löjlig man är egentligen för sen var ju inte sticket så farligt som man målat upp bilden av det, men det var ordentligt obehagligt när han gröpade runt nålen i knät för att sprida ut kortisonet. Sen var det bara att traska hem igen och nu ska jag vänta en månad för att se om det blir bättre. Blir det inte det så blir det antingen röntgen eller att han går in med kamera i knät för att kolla. Usch för kamera!! Tyckte nålen i knät var illa nog, hur ska jag reagera om de ska göra ett snitt och stoppa i en kamera!?

Smärtan idag är obeskrivlig! Jag sov ingenting på hela natten pga att knät värkte och smärtade nå enormt. Smärtan hänger kvar fortfarande och i ärlighetens namn vet jag inte hur jag bar mig åt när jag ändå lyckades ta mig till jobbet imorse. Började morgonen med att gråta i 45 minuter för att det gjorde så ont att bara ta sig från sängen till soffan och har väl haft en sisådär 3-4 gråtattacker på jobbet innan jag tillslut blev hemskjutsad av snälla Åsa som även skickat med mig sina kryckor.

Hoppas det är bättre imorgon...