Igår kände jag mig vid gott mod, dagen D då jag får träffa min älskling närmar sig och Oliven verkade vara okej igen efter slagsmålet. Trodde jag ja.. Sent igårkväll märkte jag att hon hade en bula på magen, en rejäl bula som uppenbarligen gjorde extremt ont för jag fick inte ens nudda där. Antagligen har hon blivit inflammerad efter betten/rivsåren och det bara brast totalt för mig. Jag är kanske lite extra känslig nu efter att farmor nyligen gått bort + att min bättre hälft befinner sig mer än hundra mil ifrån mig med sin tröstande famn. Tanken på att lilla kissen skulle bli såpass dålig att jag måste ta bort henne klarar jag inte av att ens snudda vid. Bröt ihop rejält igår och grät mig till sömns.. de få timmarna jag då lyckades sova var inte många, vaknade vid 3.30 och kände att det bara var att ge upp. Åkte till jobbet och startade min jobbdag när mitt första larm på väckarklockan vanligtvis ringer (kl. 4.50). Trött är väl bara förnamnet...
Varför går tiden så sakta?! Djurdoktorn öppnar inte förrän kl 8 och jag kommer kasta mig på telefonen så fort det slår om från 7.59. Kan bara hoppas mer än allt annat nu att de har en tillgänglig tid för lilla Oliven idag, alternativt att de kan göra en bedömning om skadan över telefonen och skriva ut antibiotika på stört.
Jag känner mig aldrig särskilt uppåt på tisdagar men den här blir nog en av de värsta i sitt slag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar