Tidigare har jag ju kunnat tränga undan tårar, ilska, skratt -ja ni fattar- men det går bara inte nu! Börjar jag gråta över en struntsak kan jag inte sluta trots att jag själv blir arg över att jag gråter. Får jag ett vansinnesutbrott pga att nåt inte fungerar eller en förpackning inte går att öppna eller jag hamnar i en diskussion med S där vi tycker olika, så kan jag inte kontrollera ilskan utan jag får ett anfall där jag fräser, vill kasta/förstöra saker osv. Har även märkt att detsamma gäller för skratt, jag såg ett klipp på youtube där en person använder en katt för att trumma med i en låt. Klippet är rätt kul faktiskt men jag låg och kved av skratt, kunde inte ens kolla på klippet igen och de närmsta dagarna inte ens tänka på det utan att vråla av skratt. En till sak jag har märkt är att jag är extremt känslig för vilket humör S har! Alla kan ju ha dåliga dagar och igår var en sån för honom, han kom hem och var bara trött och sur. Vanligtvis så håller man sig ju bara undan och låter det går över, ingen big deal liksom, men jag var nära att börja tokgrina bara för att han var på dåligt humör. Det hade kanske varit befogat om han lät humöret gå ut över mig genom skrik och gap men han höll sig bara undan. Cheesus.. hur ska det här gå längre in i graviditeten om jag redan är såhär påverkad av hormonerna?!
Vi har förresten fått datumet för vårt RUL nu!! Känner mig lika upprymd som skräckslagen, man gör ju inte ett RUL bara för att få se sitt lilla mirakel, det är ju en undersökning för att kolla att allt står rätt till. Försöker att inte jaga upp mig alltför mycket, man kan ju inte gå omkring och tro det värsta hela tiden.
Avslutar med youtube-klippet som fått mig grina av skratt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar