Försöker hålla en positiv attityd

Dagens BVC besök gick väl någorlunda hyggligt. Tror att sköterskan äntligen förstår att problemen vi beskriver är verkliga problem och inte bara nåt jag hittar på för att jag är känslig och det blev överväldigande att få en liten bebis. Jag kan på sätt och vis kanske förstå att de är lite skeptiska, finns säkert många som inte alls varit beredda på att behöva ge avkall på precis allt vad egna behov heter men det går inte att undgå att det känns trist att inte blivit tagen på allvar på direkten. Så idag har vi konstaterat (läs: hon konstaterat, jag vetat länge) att vår lilla ängel helt enkelt är extremt känslig gällande det mesta. Känslig mage, känslig hud, känsliga tarmar osv osv. Berättade även idag att vi enbart gått över på ersättning på grund av omständigheterna och idag fick jag en skopa beröm för tiden jag ändå kämpat med pumpandet (och inga nedlåtande ord om varför jag slutat). Victory! Hon märkte väl på mig också att svampen och smärtorna från den verkligen hade blivit nådastöten för det hela. Fick även beröm för att hon ansåg mig ha en så positiv anda och attityd trots vår konstanta kamp med Sveas välmående. Jag har inte tänkt på det så själv förrän hon sa det, men visst, jag försöker ta det med en klackspark. Vi skämtar ofta om problemen och kan ibland skratta högt när hon plötsligt lägger av en brakfis medan vi sitter och kollar på tv. Jag tror inte man orkar med annars, tar man det för allvarligt och börjar skuldbelägga sig själv att det inte blir bättre så blir man nog snabbt deprimerad. Jag och S är nog väldigt lika där, vi sätter full fokus på de uppgifter som hamnar framför våra fötter. Det är inte ofta vi ältar allt det jobbiga utan vi skämtar om det istället och bibehåller fokus på att klara av uppgiften på bästa sätt.

Nu väntar vi bara på att Svea ska växa, att veckorna ska gå. De hade inget annat än Laktulos att komma med gällande när det gällde laxerande, hon är fortfarande för liten. Suck. Bara att försöka härda ut och hoppas på att allting vänder snart. Kanske är tur ändå att dagar och nätter går samman till en enda dimma, allt handlar bara om mattiderna och däremellan försöka trösta ledsen bebis. Dagarna går snabbt på så vis och de gångerna jag själv hinner äta nånting under dagtid är guld värt. Känns i alla fall skönt att jag inte måste skriva upp minsta sak jag stoppar i munnen för att försöka forska i vad lilla älsklingen reagerar på. Bara känslan att kunna äta filmjölk eller ta en skiva ost eller ännu bättre: Kunna ha bregott på mackorna istället för mjölkfritt-flora-äckel.

Imorgon firar jag och S 4 år! Dessvärre existerar ju inte mysmiddagar för tillfället, vi äter alltid i skift medan den andra tar hand om lilla skrikloppan. Men vi kanske kan göra en ordentligt god middag ändå! Måste ju fira vår kärlek till varann också, viktigt att inte glömma den mitt uppe i all fokus på mini-älsklingen.