Sitter och funderar lite på framtiden för att ta bort tankarna från mitt konstanta ältande nu när jag inte är i topptrim. Det är nästan så det är lite skrämmande att vi snart tar vår examen, under den här tiden har jag insett att jag lärt mig massor men att hävda att jag kan allt det här under en anställningsintervju känns inte helt självklart. Jag mår bättre av att överträffa folks förväntningar än att behöva kämpa för att leva upp till förväntningar som kanske tom är för höga från början.
Det är väl ganska vanligt i detta land och med denna kultur att man sällan erkänner sig så duktig som man kanske är, men jag undrar om det inte beror lite på att man är rädd för att inte leva upp till allt man utlovat? Det kanske beror på försiktighet rent utav?
Jag känner mig ganska exalterad över hur framtiden ska te sig, vilket företag man tillslut hamnar på. Fick här för ett par dagar sen veta att syster min redan har jobb fixat, en tillsvidareanställning som ligger och väntar. Ett superstort grattis till henne måste jag säga, är jätteglad för hennes skull! Får hoppas jag har lika mycket tur, eller att de företag jag sökt hos inser att jag faktiskt är bland det bästa de kan få. Även om jag kanske inte är den mest kunniga (går ju inte att jämföra sig med folk som arbetat inom yrket i flera år), men jag kan faktiskt ärligt säga att de kommer ha svårt att hitta någon med det ständiga kravet på sig själv att alltid bli bäst på det man gör. För det är alltid det jag strävar efter, att bli en oumbärlig tillgång för företaget och bli så bra jag bara kan på det jag gör.
Det går inte att beskriva hur skönt det ska bli att få tjäna pengar igen.. jag är så trött på den här fattigdomen nu och allt bråk som den utlöser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar