Bebisbubblan

Just nu existerar inte omvärlden. Datum, dagar, veckor, väder, tid - har inte pejl på nåt av det. Det känns misströstande mellan varven att vår bebislycka ska överskuggas av allergiska utbrott, magproblem och ledsen bebis. Alla i föräldragruppen skriver om sitt bebismys medan vi lever i skuggan av det med en skrikande dotter som mest verkar lida. Hennes gråt är hjärtskärande och det knäcker mig totalt att jag inte kan göra nånting för att underlätta för henne. Den här perioden som man ska mysa och gosa med sin lilla bebis, lära känna varann och bara umgås, men det blir inte så för vår stackars sötskrutt gråter i princip hejdlöst så länge hon är vaken. Det är inte många minuter per dygn vi kan umgås i lugn och ro. Känns hemskt att säga det men på sätt och vis hade jag nästan önskat att det var så för någon mer i föräldragruppen. Det hade varit guld värt att kunna få prata om det hela med någon som lever i samma misär, kunna utbyta erfarenheter och tips. Men jag ska väl snabbt säga att jag verkligen inte önskar det här för någon faktiskt. Sömnlösa nätter, gråt-attacker (egna), hjärtklappning och håglöshet. Så ser många av dagarna ut här och det skulle jag verkligen inte önska någon.

Det här är ju sånt man inte pratar om... sånt man inte "får" prata om? Vi älskar ju inte vår dotter mindre även fast vår vardag inte är sådär rosenskimrande men det verkar ändå vara lite tabu att säga rent ut att det är ett mindre helvete vi går igenom just nu. Jag kan inte minnas att jag hört någon i min närhet berätta om liknande upplevelser under den första tiden med bebisen. Nu idag kan man sen få höra att många känner igen sig i desperationen man känner för de hade det precis likadant men den biten har ingen tagit upp eller ens snuddat vid medan de befann sig mitt uppe i det. Det är lite som att man skulle säga att man inte vill vara förälder, att man ångrar att man skaffade barn eller att man är rädd att folk ska tycka man är klen och otillräcklig. Jag ångrar inte vår lilla prinsessa en sekund! Inte ens när hon skrikit timtals en hel natt ångrar jag henne. Hon är mitt allt men jag tycker ändå att var och varannan dag är en kamp.

BVC är övertygade om att det är mjölkallergi. Jag är rätt övertygad om att det inte är det. Längre än så har vi inte kommit och som förstföderska är inte mina åsikter och tankar värda vatten har jag märkt. Det är ju mitt första barn så jag vet väl ingenting? Verkar vara så de resonerar. När barnläkaren sa till mig att min dotter gråter för att hon blev lite kall utan kläder när hon vägdes och inte alls för att hon har ont i magen så hade jag lust att bara skrika rätt ut! Jag känner väl mitt barn bäst? Eller? Som sagt, jag har ju inte barn sen tidigare så jag är ju bara en nybörjare som inte har en aning om vad jag säger.... Suck!
Så när jag då även talar om att jag inte ätit nånting med mjölkprotein i över en vecka och lilla skrutten ändå får eksem i hela ansiktet, lyssnar de fortfarande inte.

Känner bara total hopplöshet just nu!