Duktighetshets

Man har ju läst om det miljoner gånger under både graviditeten och precis när lilla räkan bestämde sig för att kika ut. Jag pratar om duktighetshetsen som råder och som man får svårt att undvika. Jag förstår inte hur man orkar tävla eller avundsjukt jämföra sig och sitt barn mot andra?! Har man inte tillräckligt att stå i ändå med en liten?? Jag skulle aldrig falla mig in i att sätta igång nån tävling för att se vilken bebis som gör saker först, bäst eller snabbast. Det är väl bättre att vara glad för andra bebisars och föräldrars framsteg, glädjas med dem och sen glädjas över sin egen lilla ögonsten när hon/han gör något alldeles fantastiskt (och allt är väl fantastiskt vad dem gör, eller hur!). Alla bebisar/barn är olika, har olika förutsättningar och når olika stadier vid olika tidpunkter, det finns väl ingen vinning i att börja hetsa över det?! Man kan vara stolt över sin älsklings framsteg utan att behöva göra det till en tävling. Jag har personligen inte råkat ut för detta än med någon i min närhet men jag hör om det hela tiden och tycker det bara är så tragiskt. Kan det inte bara få vara fantastiskt när en annan bebis börjar tex rulla runt? För lika fantastiskt kommer det ju vara när ens egen älskling sen gör det. Bättre att lägga sin fulla fokus på vad bebisen kan just nu och njuta av det!

En sak jag dock har råkat ut för är duktighetshetsen gällande förlossningen. En snabb förlossning utan smärtstillande betyder tydligen att man är liiiite duktigare än "de andra". Seriöst?! Jag har fått kommentarer som tydligt visar på att det är så det konstateras och folk har frågat om det inte känns lite extra bra att ha genomgått en sådan förlossning, att jag borde känna mig lite extra duktig för att jag fött naturligt. Vet inte ens hur jag ska bemöta såna kommentarer. Varför skulle jag vara bättre än en person som velat ha epidural för att stå ut med timmar av värkar?! Hade jag fått så hade jag tagit epidural utan att blinka, varför ska man behöva ha olidligt ont om man inte måste? Är det inte bättre att få lite ro i själen och kunna fokusera på förlossningsarbetet som ändå är ordentligt påfrestande? Min förlossning tog 3 timmar och 50 minuter, jag fick lite lustgas kort innan det var dags för att börja krysta och lite lokalbedövande där de klippte upp mig pga att förlossningen gick aningens för fort för att kroppen skulle hänga med. Förutom det brast jag också och det hade jag ingen bedövning emot, rekommenderas inte och jag känner mig fan heller bättre än nån annan för att jag lyckades ta mig igenom det. Klart jag är glad att förlossningen gick fort, hade inte velat ligga med de där nästan övermäktiga smärtorna i 12-48 timmar. Men jag ser nog knappast mig själv som en lite bättre kämpe för att min förlossning blev som den blev. Hur orkar man bry sig om sånt och varför ska det betyda nåt??? Alla som fött barn är väl helt fantastiska, oavsett om det blev med smärtstillande, naturligt eller kejsarsnitt! Är inte alla vi mammor riktiga kämpar som bär på vår lilla i magen i månader och sedan klarar av en helt onaturlig smärta när de ska komma ut till världen!