Jag har ett inlägg som jag har gått och grubblat på ett tag nu. När Svea fyllde 6 månader tänkte jag sätta mig ner och skriva det men jag fick inte till energin. Igår fyllde hon 7 månader, stora tjejen!
Så vad är det då för inlägg jag knåpat på en längre tid i mitt huvud? En beskrivande historia om Sveas första tid här i livet, vår roll som nyblivna föräldrar, alla förväntningar och allt man inte var beredd på. Det inlägget kommer snart, jag måste bara låta det gro lite till. Vill inte missa nåt. Mest är det för min/vår egen del faktiskt, precis som alla säger så glömmer man fort (sömnlösa nätter, skrik, hur liten älsklingen varit osv). Vi kommer aldrig glömma allt kämpande men när man tänker tillbaka på det får man inte den där känslan av hopplöshet längre som man kände när man var mitt uppe i det. Man glömmer inte men udden av det hela försvinner på något sätt. Det är plötsligt svårt att föreställa sig hur man satt uppe mitt i natten, alldeles apatisk och paralyserad av trötthet med tårarna rinnande längs kinderna medan man försökte få den hysteriskt skrikande bebisen att somna om. Jag kommer ihåg det alltför väl men de känslorna man kände då infinner sig inte. Kanske är det en inbyggd försvarsmekanism så man ska orka och våga skaffa fler barn?
Jag ska försöka hitta inspirationen till att skriva ner allt det där, för hur jobbigt det än var vill vi inte glömma vad vi lyckades ta oss igenom. Det funkar lite som terapi för mig också att få ner alla tankarna i skrift. När man befinner sig mitt uppe i kaoset ser man det inte på samma sätt som nu. Nu vill jag landa alla de där känslorna för mycket känslor kring det hela finns det kvar!
Vi väntar fortfarande på den magiska vändningen då allt bara fungerar men nu känns vägen dit kortare och kortare! Visst, vi kanske måste kämpa lite mer än andra för att få vår bebis att vilja äta osv men det går framåt och förhoppningsvis närmar vi oss målsnöret snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar